Min krönika på Dispatch International.

KRÖNIKA: Jag kommer aldrig att förlåta dem

Invandringen var inget hett ämne eller orosmoln i Sverige över huvud taget, tvärtom – så länge de invandrande kom med solidaritet, för att leva som stolta nysvenskar, bevara tryggheten och tillföra samhället något.

Eftersom jag har min mamma i det mångkulturella, kriminella ghettohelvetetLandskrona, såg jag på nära håll hur snabbt de etniska svenskarna brutalt knuffades undan. De hade inget annat väl än att stoppa upp sin kultur, närvaro, lagar, regler och normer någon annanstans.Politikerna vände bort blicken, de sålde ut folkets värdighet för snabba cash. Den ekonomiska ersättning kommunerna fick för att hysa så många nyanlända som möjligt, var destruktiv och kortsiktig. Men girighet är en dödssynd och har dyrt straffat invånarna, allt för många har fått betala med livet för politikernas desperata samhälls-quickfixes.

Jag har reagerat högljutt, jag har skrivit på min blogg om Sveriges förfall. För att väcka debatt och låta den censurerade sidan också komma till tals. Jag har fått betala ett högt pris, ett av de högsta: att bli utestängd, utesluten, förtalad och inte hälsad på. Osynliggjord av alla som viljelöst trampat med i korrekt-marschen.Bildade människor har på tillställningar med högburet huvud ignorerat mig, bakom min rygg gjort Hitlermustasch med pekfingret under näsan och heilat med högerarmen, och viskande hatat mig för vad jag tror på.
Också människor jag älskar.
När allt jag någonsin tyckt och sagt är detsamma som kommunpolitiker av allakulörer öppet och fritt nu säger: Sverige tål inte mer av de senaste årens massinvandring, av arbetsrättens totalhaveri, lagens förfall, kriminalitet, livslång bidragsförsörjning, utanförskap, våld, hat, hot, bidragsutnyttjande, jobbtrafficking, lönedumpning och samhällsbedrägerier. Den dominanta eliten vägrar se och erkänna att den nya svenska mångkulturen är lika med misär, skräck och en uppfinningsrikedom inom brottslighet som vi aldrig hade kunnat föreställa oss.Allt medan de som oblygt hävdar att deras åsikter och värderingar är noblare och finare än våra, ständigt talar om för oss att vi inget begriper, att vi måste skämmas, att vi är rasister och fientliga och kulturlösa.

Jag erkänner inget brott. Jag har aldrig i mitt liv velat ont, bara gott. Ändå måste jag leva med att föraktfullt spottas på av fördömande människor med patent på ”rättänkandet” och ett tendentiöst förvridande av vad jag verkligen tycker och säger. Det är märkligt nog opportunt och eftersträvansvärt att i grupp demonisera, trakassera och tyrannisera mig och mina åsiktsvänner. Det gör förfärligt ont ibland, det är obegåvat och föraktligt.
Och jag kommer aldrig att förlåta dem.

DI