Jag har smugit, tassat, tippat på tårna tyst, tyst. Inte gnällt eller ens knystat ett ljud om att det är kolsvart novembermörker, att det hällregnar dag efter dag, att man inte vet om det är dags att stiga upp eller gå och lägga sig igen. Försiktigt, försiktigt har jag jublat inom mig åt den milda hösten - och hållit andan.
Och befängt inbillat mig att jag stod i något slags gynnsam och kärleksfull maskopi med vädergudarna, och om jag bara nöjt accepterar hela skiten, så blir det i alla fall inte etter värre.
Ack, vad jag bedrog mig.
Så här stod det i mitt horoskop idag:"Försök se lite optimistiskt på din tillvaro som faktiskt rymmer mer positivt, än du just nu tycks bli varse."
No kidding!!!
Ja Carina din bild symboliserar hela eländet,mitt "varma" beklagande,med hopp att det smälter bort !
SvaraRaderaHittills har vi på framsidan skonats,mer hur länge till ?
Tack för deltagandet, det värmer!
SvaraRaderaDet är bara de starkaste och svagaste som bor i Sverige. De starkaste för att de klarar av det, de svagaste för de orkar inte flytta härifrån.
SvaraRaderaSjälv hoppas jag på en lång, självsanerande, vinter som får alla ofränder att tänka om i fråga om bokföringsadress.