Mina senaste böcker.

Fredrik Backman höll på att förlora mig efter första sidan, i boken om En man som heter Ove.
Den typen av personbeskrivande smartness och den yberballa tonen gör mig bara gramse.

Första kapitlet är den barske och surmulne huvudpersonen Ove i en affär för att köpa en Ipad,
Det går inte så bra:
- "Expediten, ung man med enkelsiffrigt BMI, ser obekväm ut. Kämpar helt uppenbart mot impulsen att genast ta kartongen från Ove.

Ove betraktar kartongen som om den var en ytterst opålitlig kartong. Som om kartongen körde vespa och hade gymnastikbyxor på sig och precis hade kallat Ove "kompis" och sedan försökt sälja en klocka till honom."

Ehhhhhh....??????????

Men är man på en ö, med en nyinköpt bok, så ger man den en chans till även om viljan stretade emot.
Och det är jag glad för. Antingen vande jag mig vid det smarta och "innovativa" språket, eller också skärpte sig Backman, för den blev lättläst.
Och jag är ju en sucker för feelgood, och den här berättelsen om en i grunden bra och redig människa och hans förvecklingar med människorna i grannskapet blir trivsammare för varje kapitel.
Så jag lägger den ifrån mig med en riktigt god känsla.

Nu däremot, Theodor Kalifatides "Brev till min dotter".
Jag lägger mig raklång under Kalifatides stilistiska och humoristiska stjärnhimmel av guldbströdda ord. Det är så vackert, naket och intagande.
Hela boken nuddar mitt innersta, lyssna:
- "Din mor fyllde min famn och mitt hjärta, men du blev min gräns. Mer än så kan jag inte älska."