Han var av rasen american soft-coated retriever, och i nästan 15 år delade vi varandras liv. På gott och ont. Vi var inte skapta för varandra, det ska jag ärligt säga. Vi köpte honom för att han såg så mjuk och gudomligt söt ut, och sönerna önskade sig hett nån att kela med, att bry sig om och spela fotboll med.
.jpg)
Men Zac är det yttersta beviset på att man aldrig, aldrig ska döma hunden efter håren.Han hade med lätthet kunnat beskrivas som yberkränkthetheten personifierad, irritabel och lättantänd som aceton. Glassbilen, luftballonger, ekorrar och harar kunde med lätthet få honom att bokstavligen flyga i luften.
Ibland räckte det med att vi mötte en annan hund som bara hade en liten retfull fnurr på pälsen, för att jag skulle lätta från denna mark, och hänga efter honom i hans vilda strider med omvärlden.
Jag har tänkt mycket på Zac de senaste dygnen av obehärskat kaos i världen.
Nu såhär i efterhand vet jag vad Zac behövde.
En annan matte.
Han var inte mogen för att resonera om saker och ting och på nåt slags demokrati.
Utan en dominant ledare här på jorden som fast tog befälet, och var helt tydlig med vad som är rätt och fel.
Känner igen det där. Har haft minst ett par sådana där genom tiderna. Att inte mina armar åkte ur led på den tiden kan man bara förstå med att jag var yngre och tåligare på den tiden. Det fanns flera förståsigpåare bland släkt och vänner som sa att det var bara att uppfostra hunden på rätt sätt. Se bara på alla dessa dressyrprogram på TV:n, sa dom. Jag lyssnade och kände mej misslyckad och urkass som hundägare. Under en tid hade jag två som triggade varandra till stordåd. (Har jag nu också, men de är mindre och lättare att tas med) Nå, dessa marodörer på den tiden tålde inte andra hundar. De rastades i skogen och när jag såg andra människor med hund var det bara att gå åt sidan och ställa sej med en arm på var sida om en trädstam. Annars släpade de mej, oavsett underlag, fram till de mötande hundarna för att i princip mörda dom. Grymt generande att stå och famna ett träd med ett par vrålande blandisar i labrador o rottweilerstorlek. Skulle tro att det skrämde en och annan hundägare. Försökte hitta platser som ingen annan gick på. Den ene gick hädan av åldersskäl och då blev den yngre mycket mer medgörlig och hälsade till och med snällt på andra hundar efter ett tag. Men jag tror jag hade fått ett obotligt dåligt rykte i skogen för all framtid. Många såg oroligt och öppet misstänksamt på mej och min hund flera år efter. Mina hundar hade nog också behövt den där fasta och dominanta handen som Zac hade behövt. Såväl som de som absolut inte gillar hundar och som nu kommer i allt större mängd för att bo hos oss och ta del av vår allt mer krympande välfärd. Skogis.
SvaraRaderaTrädstammen!!!! Min räddning i 15 år.
SvaraRaderaStolpe i värsta fall.
Zac dog för fem år sedan. Trots allt mycket, mycket sörjd och saknad.
SvaraRaderaDe sista ljuva åren fick han en Björn-husse, som visade var gränsen går, och som han tjurigt fogade sig motvilligt och lite misstänksamt till. Eller så var det bara att han började bli gammal.....
PS. Jag är trots att tiden gått, fortfarande ökänd som "stamkvinnan med odjuret" i hela mellanSverige.
SvaraRaderaDå slår du mej i dåligt rykte. På den tiden bodde jag ett par mil utanför Helsingborg och var nog bara ökänd i dessa trakter. Och... jo, hemma var det andra bullar med marodörerna. Tiggandes mat i alla former, glada för barn och sov i sängar och soffor eller bara i knät. Bägge är borta nu, sörjda och saknade bägge två. Att det ska vara så svårt att bestämma när ens hund ska avlivas. Jag klarar det knappt utan att klappa ihop. Skogis.
RaderaNä, den erfarenheten delar jag med dig, Zac hade fått en fästingburen sjukdom och levde på mediciner de sista åren. Till slut blev han så dålig så han bara trillade omkull, fast i nästa sekund rusade han glatt viftande till dörren, så man visste inte.
SvaraRaderaMötte en granne, han är gammal, har hatt, vitt skägg, lång som en fura och dito smal, kloka ögon bakom stålbågade glasögon, han lade tungt en varm hand på min axel och sa, jag är uppvuxen på gård - djur som lider ska inte leva. Sen gick han.
Då köpte jag en grillad kyckling som sista måltid, ringde sönerna och bestämde tid med dem och veterinären. Bet ihop, gav Zac ett grisöra medan han skrevs in, och sen fick den underbara veterinären ge honom sprutan, varpå vi rasade ihop på golvet i ynkedomens förtvivlade hög.
Ingen annan gång har varit lik, men alla har varit lika plågsamt, hjärtlöst och vidrigt smärtsamma.
Vi har alla varit där, och ändå så gör man det om och om igen.
Bara för att det är värt det.
Jo, man tröstade sej med att efter första gången så kan det inte bli så illa. Mer van och härdad. Så fel man hade. Skogis.
Radera