Asfaltsbarn har fått tuppjuck.

I sydsvenskan läser jag att mina gamla arbetskompisar, SAS´kabinpersonal,  inte får nån löneförhöjning på två år, däremot ska lönen sänkas till hälften vid två tillfällen.

Och det är klart, ett bolag som inte lyckas flyga passagerare tryggt, säkert och punktligt till en kostnad som ger vinst, måste naturligtvis se över alla sina kostnader.
Det har SAS gjort i över tio år nu.
I minst tio år har alla anställda suttit fast i den evigt gröna slajmen, man kämpar och kämpar och kämpar uppåt- men sjunker bara längre rakt ner i den svarta sörjiga dyn.

Så fort det började gå utför för SAS blev det fel på personalen, alla anställda som förut vann priser som bäst i världen, alla dom blev nu nertryckta i dojjorna, tvingades till en personalkultur som saknar motstycke. Takhöjden gick vid skosulan, på jobbet viskade vi till varandra för väggarna hade både öron och ögon, och ut åkte alla som behagade ha åsikter om de pyramider som nu var högre än nånsin efter att Janne Carlzon en gång rivit dem.
Tala om för dina anställda att dom är piss-usla, extremt för dyra och är hela företages sänke, öka på deras arbetstid och sänk deras lön vid varje avtalsförhandling, ge dem framför allt aldrig cred, utan jaga dem som om de vore råttorna i en avloppsbrunn - försök sen få dem att le och skratta hela dagen.

Mina forna arbetskamrater, i kabinen, på flight-deck och på marken, borde få ett monument rest över sig för att de trots allt detta är outstanding i världen, varje dag går de ut och gör underverk av folks vardag och lyckas ta ner både både solen och månen till SAS´fantastiska passagerare.

Fast det tycker inte signaturen asfaltsbarn:
-" De är inte exlusiva sopgubbar. De enda de gör är att springa runt med en kaffepanna sedan springa och plocka skräp med sin trolly. Luftmadrasser kallas de av markpersonal."

Såna idioter har jag träffat många i mitt liv. 
Fast jag vet att de ändrar sig, den dag jag räddar livet på dem om de drabbas av livshotande sjukdom eller hotande incidenter ombord.