Winners vs losers.

Sarah Sjöström grät efter medaljmissen i OS igår.
Fast.
Förstod redan när OS-värden på SVT berättade om Sarahs och amerikanskan Dana Wollmers twitter inför guld-loppet.
Först tänkte jag; sitter de och twittrar om sina sportsliga chanser i ett OS?? Va!
Nu har det väl ändå gått åt pipsvängen med alla människors yberbehov av att alltid vara uppkopplade och tillgängliga, what´s next liksom? Ta med sig I-phonen i bassängen, och twittra under tävlingen.

Kan inte bara alla lugna ner sig, dämpa sin hype, gå in i sig själv, och göra det de ska i lugn och ro?

Men, de två olika twittren från Sarah och Dana var så väsensskilda, ett andades försiktiga och lite lagom förhoppningar, det andra  dundrade självförtroende och vinnarinstinkt.

Mindes när vi bodde i Californien, pojkarna gick i United Methodist´s playground hos den avgudade teacher Jeanne.
En eftermiddag när jag skulle hämta de två äldsta sönerna, då 3 och 4 år, så hyssjade teacher Jeanne mig spontant med ivrigt viftande armar, medan jag tog mig genom alla låsen vid entrén.

Alla barn utom min äldste son satt färdiga med sina små termosar under soltaket i hettan, han var fullt upptagen och djupt koncentrerad med att slutföra ett självporträtt i naturlig storlek.
Vi väntade stilla några minuter, tills han kom ilande med den stora målning i famnen, stolt visade han upp den för alla barnen, teacher Jeanne och mig. Då reste Jeanne sig snabbt, uppmanade oss alla att resa oss och sa full av beundran: Good job -  give yourself a hand!!
Varpå sonen själv och alla vi andra jublande applåderade hans verk.
Det var en bisarr känsla för en svensk mamma, jag tittade lite ängsligt över axlarna, och undrade om vi skulle straffas för att förhäva oss på detta rysliga sätt, applådera sig själv, oj, oj, oj.

Nu efteråt förstår jag.
Det är skillnaden på svensk och amerikansk barnuppfostran.
Och den skillnaden gjorde igår Sarah till ledsen förlorare, och Dana till stolt vinnare.




expressen expressen