Ett bedraget land
Sverige känns alltmer som ett misshandlat barn, som desperat försöker skylla sina blåmärken och sår på vilda lekar.
.jpg)
lördag 28 juli 2012
Om svenskarnas omåttliga behov att att visa omvärlden total underkastelse.
Sverige känns alltmer som ett misshandlat barn, som desperat försöker skylla sina blåmärken och sår på vilda lekar.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Tror tyvärr inte på 2014, men 2018 då jädra anåda ska den unkna doften av toleransromantikerna ut och ersättas med den friska doften av Fenom.
SvaraRaderaTänk när man får läsa, eller höra om, den eller en liknande artikel i de s.k. "vanliga tidningarna". Eller likande inlägg från den "oberoende" televisionen. Det lär nog inte ske innan hela den här cirkusen har svängt 180 grader. När och om det sker. Hoppet har man ändå kvar, men... Det räcker kanske inte ens med Fenom. Man får ta ett par behandlingar med klorin också. Skogis.
SvaraRaderaKlorin och ett svenskt efternamn skulle lösa integrationen - om man ska tro toleransromantikerna. :-)
SvaraRaderaVarför är alla sansade och normala klokisar på min blogg, och inte vid makten?
SvaraRaderaDärför att vi har begränsat med permission från vårdinrättningen. ;-)
RaderaSkämt åsido, hur bra din blogg (och andra motsvarande bloggar) än är så har den tyvärr begränsad räckvidd. Och med en journalistkår som är under all kritik och som matar det sovande folket med allehanda dret så fokuserar politiken på fel frågor och därför kan toleransromantikerna i sjuenigheten fortsätta med sin destruktiva politik.
Om det är en konspiration eller ej låter jag vara osagt men som framgår av den undersökningen som gjorts av professor Kent Asp, SOM-institutet vid Göteborgs universitet (http://www.svt.se/content/1/c8/02/78/74/31/Journalist%202011%20Journalistboken%20kap%2013.pdf) så är journalisternas politiska hemvist klart skild från svenska folkets.
Det mullrar i de svenska stugorna och fler och fler lättar på hjärtat för mig. Jag är kanske inte känd som dödsnazistrasist men de vet att jag är rak, försöker vara korrekt och inte det minsta PK. Och jag svarar dem att man måste vara oerhört försiktig då stigmatiseringen annars ligger nära. Även om man blir förbannad och irriterad på en nysvensk (det händer mig rätt ibland) så är det inte deras fel utan våra politikers fel som tagit hit dem utan att introducera dem i det svenska samhället.
Det är de små stegens tyranni som tagit oss hit och det är mikrosteg som kommer att ta oss tillbaka.
Enligt min erfarenhet finns det en gigantisk klyfta, likt Grand Canyon, som växer allt mer mellan de som bebor de "svenska stugorna" och PK-maffian. Denna maffia innehåller enligt mej inte bara politiker och mediafolk, utan även folk från genusvansinnet och människor från miljörörelsen, som nu (eller alltid har) halkat rent snett. Skogis.
SvaraRadera