Dockan Gils händer är snedvridna och munnen stor och öppen, hon ska föreställa cp-skadad och har skapats för debatt.
Allt för att funktionshindrade ska slippa bemötas av överdrivet och fördomsfullt beteende.
.jpg)
När jag var 6 år började jag på förmiddagslekis i Ystad, jag var redan då en social eremit, så det var ganska lagom med tre timmars "social träning". Jag tyckte killarna var rätt äckliga för att de var så oförutsägbara och våldsamt framfusiga. men gillade den lilla dockhörnan. Där man kunde byta, klä på och mata de fem- sex dockorna och dessutom dricka kaffe i små koppar med de andra "mammorna".
Dock var det ständig cat-fightl om den enda "negerdockan".
Fråga mig inte varför, men det var väl det där att ha nåt som ingen annan hade.
Nu fattar jag - man planterade in för att vänja oss barn inför framtiden.
expressen
Carina:
SvaraRaderaMed det tog sin tid innan "tioöringen" trilla ner...
I dag kanske dessa småflickorna får sitta och leka med en "Barby",eftersom vår ras blir allt mer sällsynt i Absurdistan...
Tror du har lite fel där Carina, hade planen varit att vänja er borde det varit minst 50% "negerdockor", minst? Med klut, burqa och niqab. Och moskéer, imamer, bilbränder och skammord. :-)
SvaraRaderakanske de bara ville vänja oss så sakteliga...?
SvaraRaderaDagis, ja. Ganska nödvändig institution idag, när det behövs minst två inkomster för de flesta föräldrar. Men vad är det som lärs ut och präntas in i ungarna numera? Frågar man arbetskamrater med barn på dagis så är det helt nödvändigt att ha barnen där. Och då tänker jag inte på det helt uppenbara med passning. Det sägs då att barnen blir sociala och får en massa kompisar. De får lära sej en hel massa saker, läsa och skriva, t. ex. Ingenting att säga om detta. Men varför är jag så så misstänksam mot denna inrättning och vad som görs med ungarna från allt tidigare ålder med styrning från högsta ort. Ett exempel från min egen tid med en son på dagis. (Redan då). En dagis fröken ville ha ett möte om vår son. Det visade sej att han ville inte vara med att slåss, och han skrek inte högt nog eller tog för sej på andras bekostnad. Hon ansåg att det måste vara något fel på honom och ville inte acceptera att så hade vi det hemma, att han var uppfostrad så. Det var en de första spikarna i förtroendet vad gäller statlig/kommunal styrning. Och inte har det blivit bättre, precis. Har aldrig haft "förmånen" att gå på dagis själv. Kanske det är därför man sitter och skriver långa, anonyma och emellanåt lätt förvirrade kommentarer numera. I stället för att gå ut och skrika högt om vansinnigt samhället håller på att bli (är).Skogis.
SvaraRaderaJa, den saken är klar, de som fostras på dagis lär sig djungelns lag, och den behövs i dagens samhälle.
SvaraRaderaMen vad händer med en sån som du, jag, din son, fredliga indivder som inte har de vassaste armbågarna, men som är nöjda ändå. Får dom plats bland de utåtagerande? Är det nån som ser dem? Och vem bryr sig om dem idag?
Både jag och mina barn fick tack och lov växa upp i frihet med våra föräldrar och deras kärlek och omsorg.
Vad som händer, det återstår att se. Jag hoppas på en tillnyktring än. Men det är inte utan att jag har mina tvivel. Skogis.
Radera