Jag har sett senaste Hamiltonfilmen.
Först ska sägas att jag blev bjuden på ett filmjippo, emedan Björn och jag har en sån där båt som Hamilton åker omkring med i Stockholms vansinnigt vackert filmade skärgård.
För annars hade jag faktiskt inte kommit på tanken.
Om Guillou tycker jag ju inte.
Böckerna har jag aldrig läst. Mest för att inte utsätta mig för den enfaldiga och puerila propaganda som Guillou känner sig nödgad att servera helt oraffinerat rakt upp i nian.
-USA är ont och står för all världens grymhet, PLO är jättesnälla och utsatta offer, Svensk försvarsmakt är lika töntig som små grodorna, och hela svenska vapenindustrin slemmig och maffiastyrd.
Persbrandt, vår egen 08-Casanova som mest verkar supa, bråka, betäcka unga flickor och bekräfta sin position som Sveriges ende machoman, såg jag i Fröken Julie på Dramaten för några år sen.
Jag gick i pausen eftersom jag hade problem att hålla mig vaken.
Jag har nämligen så rysansfullt svårt för skådisar som försöker agera inlevelsefullt och hett passionerat, genom att se ut som, och tala som om de läser repliker utantill.
Det är ett mycket svenskt fenomen.
Kommer du bara så långt som till Danmark flyter dialogen och utspelet ser garanterat äkta ut.
Så oddsen att jag skulle älska att se denne officersuperhjälte i den svenska underrättelsetjänsten lösa alla konflikter, allt från att frita kidnappade svenskar i utlandet till att återfinna stulna kärnvapen i öst, existerade i praktiken inte.
Allt måste dock få en chans.
Så mitt omdöme är att det verkligen var en spännande film, rätt ”amerikansk”, trots allt. Och med det menar jag bra.
Actionscenerna var bland de mest realistiska jag sett i en svensk film, lite väl mycket blod bara för en blödig själ som jag.
Men fortfarande.
Replikerna. Suck, suck, suck och åter suck.
Hur kan det vara så svårt? Eller är det nåt fel på vårt språk?
GÅR det helt enkelt inte att på film och teater uttrycka sig okonstlat, självklart, lättfattligt, spontant, öppet, enkelt, otvunget, chosefritt, och äkta på svenska?
Mikael Persbrandt och Pernilla August (statsminister i filmen) brister så i timing och fritt utspel så jag blir förbjudet akutfnissig.
Däremot all min aktning till Lennart Hjulström som i sin lilla biroll var lika självklar framför kameran som de utländska skådisarna.
Det har annars dessvärre inte hänt nåt sen pilsnerfilmens tid, med svensk dramatik.
Pilsnerfilm, ack så roligt. Håller mig inne de eftermiddagar SVT sänder dessa nostalgiska filmer. Språket är ju helt underbart, alla säger " goddag på dig" och dyl.Jag tycker mig transporteras tillbaka till barndomens 50-tal. Alla ungdomar ser ut som dagens ( jag) 60-åringar. Hasse Ekman , Sickan Carlsson, Thord Modeén. Matineér.Detta nostalgiska inlägg apropå; jag går aldrig på svensk film. Lena L
SvaraRaderaFör "länge sedan" såg jag Hamiltonfilmen med Stellan Skarsgård. Han passade perfekt. Han såg nämligen inte ut som en "aktionhjälte". En agent ska smälta in, inte stå ut, ha ett ordinärt utseende. Skarsgård var rätt.
SvaraRaderakkj
Vad roligt! Att alla problem med att kommentera och att läsa kommentarer verkar ha löst sig! Vad glad jag blir!
SvaraRaderaHimmla tur ( dalkulla) att jag laddade ner chrome. Där läser jag din blogg och kan om så kommentera. Skickar ett och annat till våra kursare.Vi som varit ute i världen och upplevt olika kulturer har självklart fått anpassa oss efter landets kultur.Tycker att det är tråkigt att Jugholt avgår, pga så mycket roliga utspel. men ingen opposition. Är super borgerlig, så det så. Lena L(inden)
SvaraRaderaJa, Lena, kan du begripa! Google Chrome blev svaret på allt elände. Tack för att du sprider mina synpunkter!
SvaraRadera"goddag på dig" talade man så på riktigt? I skåne gjorde man det inte, vad jag vet, I Dalarna? Var man så spetsig och artikulerad i vardagslag? Ja, jätteroligt i alla fall.
Ja, idag är första dagen efter Juholt. Det blir tomt på siggecirkus-kontot.
Intressant det där med att du tycker att svenska skådespelare "läser innantill".
SvaraRaderaJag har väldigt svårt för svensk teater och film just på grund av den anledningen. Likaså för finsk dito. De är mina två grundspråk.
Allra svårast har jag för Lennart Jähkel. De enda svenska skådisarna som jag av någon anledning inte reagerar emot, utan tvärtom tycker är riktigt trovärdiga är Ola Rapace och Lennart Hjulström. Deras sätt att prata är naturligt. Förr hade jag inga större problem med det. Jag uppskattade t.ex. Ingmar Bergmans filmer då, idag orkar jag inte titta på dem trots att själva historierna är riktigt intressanta.
Läste nånstans att någon hade en teori om att anledningen kan vara att vi som lever med språket vet hur det låter i dagligt tal. Vi kan nästan alla nyanser så det blir ytterligt svårt för skådespelare att reproducera dem. De som uppskattar svenskt skådespeleri kanske kan se förbi detta? Jag kan tyvärr inte det. Ska jag se en svensk film måste det vara fantastiskt intressant story som upptar mitt intresse så att jag inte fastnar på skådespeleriet.
Det lustiga är att jag talar och förstår engelska flytande. Men säkert inte lika naturligt som svenska och finska.
Då är jag inte ensam, varg, men det är obegripligt att det inte bara dyker upp fler talanger som Hjulström, hur svårt kan det va? Kan inte han bara starta en teaterskola, så vi kan bli av med dessa stela dockor i rollerna.
SvaraRadera