Zlatan, mannen på allas läppar.

Jag har läst ut boken nu, och vad nytt kan jag berätta?

Att alla barn i Sverige inte växer upp i rosa och ljusblå pojkrum, vaggas inte nynnande till sömns nybadade, väldoftande och med rena blöjor, mätta av näringsrik välling.
Det sker inte per automatik att människor som flyttar till världens tidigare trygghetsnäste, blir harmoniska och hederliga medborgare från vaggan till graven.
Hur gärna Rosenbadarna än vill tro det.

Barn växer upp på egen hand, stjäl, hankar sig fram med magen tom. De enda "kickar" de upplever är när de kan passera gränsen, göra något olagligt, förstöra, sabba, skrämma, vandalisera, terrorisera.
Uppfostran, trygghet, lärdom? Mamma, ständigt slut, arg, ointegrerad, omotiverad, jagar barnen med slag av soppsleven som ständigt bryts mot barnahuden. Pappa, bitter, ensam, oassimilerad, deprimerad, lever berusad i det förgångna, har mer än nog med sig själv.
Barn klädda i fula billiga kläder, ständiga outsiders, vill man ha nåt bryter man upp kompisens skåp och snor.
Inte förrän Zlatan var 18 år kom han in från sin hood till lila Malmös City, och inte förrän han träffade sin blivande fru mötte han någon från en kärnfamilj, " en sån som säger älskling, var så snäll och räck mig mjölken, medan vi i stort sett hotar varandra till livet över matbordet".

Boken är ett nutidsdokument. Över det orimliga i mångkulturen.
Den gör ingen lycklig.
Tvärtom.
Och därför borde alla Rosenbadarna läsa den.
För att försöka begripa vad de orsakar med sitt experiment med levande människor.

Zlatan har klarat sig.
Och har ett leende som kan få solen att blekna.

HD