Vicken pärs för Zorro och mig.
Ett djursjukkhus med gångar, salar och solstekta parkeringar överfyllda med katter och hundar i alla modeller, storlekar och sjuka tillstånd. Väntande, väntande, väntande.
Timme efter timme efter timme efter timme.
Zorro led, det gjorde alla andra också.
När de väl släppt in Zorro och mig innanför pärleporten, så behöll de min fyrbente kompis där.
Röntgenbild efter röntgenbild, blodprov, nya röntgenbilder, dropp, starka smärtstillande sprutor vilket resulterade i blodiga kaffediarréer, noll aptit, noll törst, noll ork, noll vilja. Mage och svans hängde i varsin ända under kroppen, bakbenen släpade, bakdelen skakade viljelöst.
Fredag till lördag.
-Vi ringer på förmiddagen. Dvs klockan 17.
På söndagen insåg jag att det fanns en (1) veterinär på 20 sjuka inlagda hundar och samtliga akutfall.
Vi tyckte det blev en alldeles för dyr förvaring.
Hämtade hem honom, vakade med honom hela natten, ute och gick en gång i timmen, tog sen Zorro till vår orinarie veterinär (månd- fred), som kände på honom, tog ett urinprov, röntgade och konstaterade diskbrock på två röda.
Det är inte bara tornedalingar och svårt sjuka människor som inte är värda nåt i Sverige.
Ett samhälle i upplösning.
Har aldrig längtat så till ön.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar