Igår var jag på SOS kiosken hemma,

innan jag hämtade Zorro på permis. Jag skulle skicka ett litet paket till nye bonusbäbisen och ett litet till moffars Tuva.
Den största uppmärksamheten med den nya familjemedlemmen har lagt sig nu, Tuva tycker säkert att han emellanåt är ba´för mycke! Lite avis kan man ju bli också när gunsten ska delas. När namnfrågan kom upp, tyckte Tuva inte det var så mycket att orda om,inget märkvärdigt alls - "den heter ju redan lillebror".

Så skulle jag skicka ett kärleksfullt paket med några varma ord till min mamma i Landskrona. För idag är en tung och sorgmättad dag, den svåraste sedan hon som 14-åring miste sin egen mor. En mor ska inte lämna sitt lilla barn, en dotter ska inte lämna före sin gamla mor.
När jag kom in till den vänliga, varma, goa, generösa, skojfriska SOS-kiosken, stod ena gubben med världens största svartaste åskmoln över huvudet. Gnällde om att jag tog för mycket tape, svarade inte på tilltal, muttrade tvärt, så innan jag gick sa jag vänligt att idag var det inte lika roligt som vanligt att komma in hit. Vafför då? Du, svarade jag.
Då förvreds ansiktet på honom, och han kved - "min syster i min hemland dog i morse". Jag tog hans hand och sa förlåt, och att han skulle gå hem. För jag vet.