Tornedalingens tredje giftbehandling.

Att få cytostataka insprutat i kroppen tar åtta långa, långa, långa timmar åt gången. Man ligger bara där med sina tankar.
I sängarna bredvid ligger andra patienter med sin oro, sin ängslan. Alla har sin historia, sin panik, sin ångest och sitt sätt att reagera och tackla cancern på.
Alla har dock en känsla gemensamt, de är dyra, kostar samhället massor med pengar.
Och värst av allt; om de är obotligt sjuka och kommer att dö, så kan ju staten aldrig räkna kallt med att få ett simpelt ruttet öre tillbaka.
De upplever alltså att de är en total minuspost och förlustaffär.
My-oh-my.
Ont. Ont. Ont. Ont. Ont. Ont. Ont.

På SAs efter Janne Carlsson har vi haft många skitusla och inkomptetenta chefer som bara betraktat oss medarbetare som en kostnad, så vi är tyvärr väl bekanta med den förtvivlade och destruktiva känslan.
Tornedalingen säger nu att återupplevelsen av att enbart vara till belastning för andra inte är behagligare nu. Tvärtom, mycket tvärtom.

Tornedalingen tror att om sjukhuset bjöd på ett mål, gärna varm, mat medan patienterna giftbehandlas i åtta timmar, så skulle det kunna skapa ett uns av värdighet i situationen.
Istället för att som nu få ett brev med uppmaningen att ta matsäck med sig hemifrån varje gång.