Verklighetens Folk

Jag har hittat dom! Verklighetens folk - Sveriges själ och hjärta!
Igår förmiddag for jag till fastlandet, och bilade till Arlanda där jag skulle hämta min mamma, på vägen lyssnade jag Ring så spelar vi.
Det var som vanligt lite småmysigt om väder, planer för dagen, och småpratet som är alldeles, bara ofarlig. Här talas inte om nåt som sticker ut eller provocerar - detta är feelgood, när det är som bäst. En andlig vrå tillfälligt befriad från bekymmer.

När så samtalet från 86-årige Selfrid i Luleå kom, då kapitulerade jag fullständigt, ty den trygge norrlänning lyckades förmedla så mycket enkelt och naturlig livsglädje, bara genom att vara. Hans önskemusik var Mozarts Eine Kleine Nachtmusik, för den hade han hört en gång i sin ungdom sittande i en aula. Han var inte bevandrad i den klassiska musiken, men där i aulan drabbades Helfrid av musikens hänryckning. Och Selfrid förvånades över att Mozart som inte alltid haft det så lätt i livet "ändå kunde han skriva såna låtar!"

Selfrids fråga, hade ledtråden "Mjölkande Buske", en ledtråd som mer förvillar än hjälper om man inte kan svaret. Och inte kunde Selfrid veta nåt om de filmskapande bröderna Joel och Ethan Coen((=mjölkande buske), men hans dotter ringde tack och lov, och viskade i örat, så Selfrid kunde vinna sin skiva.
Mitt bröst blev varmt.
Me like.