Var ni nån gång hemma hos nåt barn

som helt sonika la sig demonstrativt tvärs över sin leksakslådan, för att han inte ville dela med sig?
Jag minns, det var ju en liten udda känsla att bli hembjuden till nån att leka, och sen bara stå där.
Lika önskad som en pestsmittad råtta.

Sån är Zorro nu.
En hel vecka har han nonchalerat Zudden, inte sett honom, behandlat honom som luft, tittat precis rakt igenom honom, och inte bevärdigat honom med ens en överdånig blick.
Fast.
Nu har han insett att valpen är här för att stanna, så har han bytt taktik - han äger allting på hela ön, varenda sten, varenda kotte och varenda liten upphittad pinne. Det kostar på, förstås, att behöva rusa och vilt slita till sig vad det än må vara som Zudden närmar sig, och sen bevaka det med hela kroppen.
Men.
Gammal hund gör så gott han kan kan.