lördag 9 april 2011

Tack milde tid att det gått framåt.


Programledaren Stina Lundberg Dabrowski:
" När jag ledde Nöjesmaskinen med Sven Melander tjänade han dubbelt så mycket som jag. Jag var så korkad att jag bara krävde tre fjärdedelar av hans lön."

Tänk!
Inte så länge sen, men visst går det framåt för jämlikheten, även om det inte går som en Ferrari.
Gudrun Schyman kan hålla på att bränna upp pengar och lägga stor vikt och stolthet vid att kvinnorna mer och mer behåller sina egna efternamn vid giftermål.
Det är kosmetika.
Det viktiga klarar vi kvinnor alldeles själv, steg för steg, för steg.

2 kommentarer:

  1. Jag noterar att Stina D ägnar sig åt självreflektion. Hon hade kunnat begära mer, men valde att inte begära det hon tyckte att hon var värd.
    Jag vet att jag sticker ut hakan nu :) men är det inte där problemet ligger? Att de kvinnor som inte tycker att de tjänar så mycket som de tycker att de är värda helt enkelt inte begär det?

    Jag personligen tycker det är fel att jämföra förhandlade löner mellan individer. Jag fick för ett tag sen reda på vad en [manlig] kollega tjänade. Jag har högre kompetens och större ansvar än han. Han hade förhandlat till sig en bättre lön än vad jag gjort. Jag satte mig på en relativt låg nivå på löneanspråket när jag sökte tjänsten, helt enkelt för att jag ville ha tjänsten och tog med löneaspekten för att öka chansen att jag fick den. Jag fick den lönen jag ville. Jag är nöjd med den i relation till resultatet som blev. Måhända jag kunde begärt högre, men jag ville först bevisa vad jag gick för.

    När jag löneförhandlar nästa gång så kommer jag INTE att hänvisa till att någon mindre kompetent än jag tjänar bättre på en mindre ansvarsfull tjänst. Jag kommer att framhålla vad för nytta jag gör för företaget.

    Men kanske tänker kvinnor som så att om de inte går med på lägre lön så får nån man tjänsten istället? Att man tror att det hela tiden handlar om kön snarare än förhandlingsförmåga?

    SvaraRadera
  2. Instämmer i dina funderingar, vi måste alla bli bättre på att veta vårt värde. Och att våga inse att vi är bra, tillräckligt bra för att saluföras. Inte minst av oss själva.

    SvaraRadera