Jag älskar, dyrkar, avgudar varje ord du skriver Marcus Birro.

I sin krönika i Expressen idag, "Man blir inte som sina föräldrar, man är det", skriver Marcus Birro de mest betagande, hjärtknipande och klartänkta funderingar nån enda människa nånsin satt på pränt:

-"Jag önskar ibland att jag var bättre på att ringa min mamma och min pappa, att jag var bättre på att berätta hur mycket jag älskar dem. Men jag är dålig på det. Jag tar deras kärlek för given. Jag lurar mig själv att tro att de alltid kommer finnas där. -------
Jag älskar min mamma och min pappa med ett sorts grundläggande lugn.
När jag knuffar min son och min dotter i barnvagnen över kullerstenarna på Piazza Navona kan jag ibland förväxla tidsordningen. Är det jag eller Milo där i vagnen? Är det jag eller min pappa som står bakom och skjuter på?
Gör en enkel, men god gärning i dag. Ring dina föräldrar, om de lever, och säg att du älskar dem. Om de är döda kanske i dag är en bra dag att gå upp till graven och viska lite kärleksord till dem.
För långsamt, nästan utan att vi märker det, blir vi våra föräldrar.
När jag vänder mitt ansikte mot solen där på världens vackraste torg i den enda staden i världen som är evig, känner jag hur rynkorna spjärnar runt ögonen. Men jag är inte rädd längre. En far bara, i den långa raden av fäder."

Det är paradoxalt nog så att dagens unga har all världens möjligheter till kommunikation. Det har aldrig varit lättare att nå varandra än nu.
Och ändå aldrig svårare.
För ingen har tid.
Längre.

Nu ska jag gå och ringa min mamma i Landskrona, och prata precis hur länge som helst.