Jag läser om Monica som startade kollektivhus och om Angelina Werner, som har stått i kö till seniorboende sedan hon var 17 år gammal.
-"Det är skönt att veta att man kommer ha sällskap och att det finns hjälp med städ och tvätt när man behöver det."
Hjälp.
Typ.
17 år - gulp.
Och här är jag liksom, fortfarande en blomma (?), sant, men som otvivelaktigt går mot livets höst om sådär 15 - 20 år. Mitt motto, "lev idag", kanske blir en nitlott? Ja, ja, ingen ko på isen, men man kanske skulle bry sig?
Läser om det äldreboende som ligger mig närmas geografiskt, där finns restaurang med fullständiga rättigheter, gym, pool, bastu, målarateljé och bibliotek.
Invånarna anordnar aktiviteter som vinprovning, konstutställning, körsång och linedance. PRIS: En tvåa på 52 kvadratmeter på Svalnäs kostar 4 816 kronor/mån. KÖ: 13 000 personer. Väntetiden - 10 och 20 år. Kökrav - medlemskap i Blomsterfonden 250 kronor/år.
13 000 personer i kö! Hur många måste dö varje år om jag ska hinna dit?
Nä, det får va.
Dessutom kommer säkert exmaken som ställde sig i kö där för över trettio år sen, att komma steppande från linedansen, slå sig ner där utanför bastun och nöjt sippa på ett glas årgångsvin....
Det har vi prövat en gång.
Tillbaks till ruta ett, GDG, är man lite enstöring så blir det förmodligen inte lätt att inte kunna klara sig själv.
Expressen
Tja, det är väl ungefär samma sak som att bebisar ställs i bostadskö...
SvaraRaderaPuffa för dina unika erfarenheter och kunskaper.
SvaraRaderaEtt exempel: en dam i min bekantskapskrets ställde sig i kö till ett äldreboende ungefär som det du nämner ovan. Hon fick en etta med sovalkov efter ett eller två år, tack vare sitt gamla yrke (vävlärare) och som just det äldreboendet sökte efter med ljus och lykta.
Men visst är det bakvänt att det ska vara så många som står i kö. Fast jag misstänker att flera står i många olika bostadsköer och att det inte är så farligt när allt kommer omkring.
/Öbon, som när jag var 17 kysste pojkar i stället för att tänka på hur jag skulle bo som gammal
Bra tänkt, Öbon, jag kysste också hellre pojkar...
SvaraRaderaSka fundera om, och tänka positivt, som vävläraren.
Det är bara det där med mitt av- och på-beteende. Ena dan blomstrar jag och är yberhjärtlig och kollossalt road av mina medmänniskor, nästa dag vill jag absolut ingenting annat än sitta helt allen med bara alla mina tankar. Ena dan är jag överaktiv och yr runt utan att kunna stoppas, nästa dag vill jag bara sitta helt tyst och totalt ostörd med mina böcker.
Kanske jag ska skapa ett äldreboende för såna av- och pålivs-kufar?
Om det finns fler därute.....
Undrar om ni är medvetna om det som väntar en stor del av oss...Köbildandet är naturligtvis inget som roar.Men problemen blir annorlunda för den ensamma el.sjuke,som tvingas överge sitt hem,för ett rum på vårdboende.Tänk efter vilka känslor som kommer fram,redan första kvällen i din ensamhet,i ditt nya inprogramerade liv.Där veckorna blir likaratade,liksom maten...Där du inte själva kan bestämma,när du vill får en nypa frisk luft utanför hemmet.Där vardagen endast skiftar i utseende,när begravningsentreprenören kommer för att hämta ännu en av dem,som suttit vid samma matbord....Vill inte svartmåla kommande dagar,men inget som man längtar efter, eller kan undgå...åldrandet blir allt svårare,som jag ser det.
SvaraRadera