Blicken snubblade på en frågespalt i min lokaltidning, det är "Gerd" som sedan några år lever med en ny man. Båda har tonårsbarn sen tidigare.Men nye maken skäller ut Gerds två söner, säger att de stressar honom, och att han närmast hatar dem för att de vägrar följa hans regler. Sönerna väljer nu bort mamman och tillbringar mer tid med sin pappa.
-"Vad ska jag göra?"
Förkortat lugnt och sansat svar:
-"Din man behöver ändra attityd till dina barn om er relation ska ha en chans. Du kommer att bli ännu mer slutkörd om inget förändras."
Vad i he---e.....? "behöver ändra attityd"? "attityd?" "mer slutkörd"? Vysseli, vysseli vagga. Och den här önskade attitydförändringen? Den bara kommer när Gerd går hem och trycker på en knapp?
Halåå.
Jag utgår från att pojkarna uppför sig som folk, då ska INGEN galen, skällande hyperkontrollant nånsin få sätta sig på dem!!!!!!!!!!!
De kan få men för livet av denna grova vuxenmobbing.
RES dig för fanken, ta hand om dina barn, skydda dem och bygg upp deras självkänsla igen. OCH din egen, vart har den tagit vägen? Har han snott den också??!!??
DRA! Genast!
OCH VÄND DIG ALDRIG OM.
Vad är terapeuter till för? Sitta där och tiga, meningen med det har jag verkligen aldrig förstått. Man kan lika gärna prata med spegelbilden hemma i farstun.AEkberg
SvaraRaderaProblemet med diskussionen runt psykologi/psykiatri är att många vill bara föra fram sin käpphast: klassiskt psykoterapi, jungiansk psykoterapi, KBT, medicinering, när det är så att vissa blir hjälpa av den ena metoden, vissa av den andra, vissa av en kombination och vissa av ingen metod alls. Här behövs mera ödmjukhet och samarbete.
SvaraRadera