SvDs Artikelserie om längtan avslutas idag med läsarberättelser, "Längtan är en förstklassig drog”.
Längtan är ett vackert ord, kärlek är ännu vackrare. När vi lyckas hitta den så måste vi beskydda den, bevara den och vårda den ömt. I kärlekens första sprudlande andetag vill vi den andre allt väl, allt gott. Vi unnar den andre allt det bästa av allt. Och avstår själv, för att den innerliga önskan att se den andre fullkomligt tillfreds och bara, bara lycklig.
När tar denna önskan slut? När börjar vi tycka att det får vara nån måtta, jag själv är väl minst lika viktig?
Och varför?
I kulturer där man inte får gifta sig av kärlek, längtar de ändå?
Undrar jag.
Aftonbladet
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar