Mästarnas Mästare är ett riktigt spännande program som jag har upptäckt nu, har inte sett det tidigare nåt år. Tävlingarna är grynhårda, känns inte som på lek, och jag är jätteimpad av deltagarnas fighting-spirit.
Om kändisar kan man bara ha förutfattade meningar, vi känner dem ju inte, bilden vi har är medias.
I det här gänget "visste" jag att Patrik Sjöberg var en dryg och självgo´ gubbe, Stefan Holm en pettimeter och lite egen vinnarskalle. Brolin, ja det vet ju alla, upp som en sol ner som en pannkaka, en festprisse med fäblesse för god mat,dryck och det mondäna livet. Agneta Andersson, hon måste vara ett rivjärn.....
Men nu ser jag Thomas Brolin som den varme, kloke, generöse, mogne, balanserade, humoristiske och älskansvärde person han är. Och förvånar mig själv med att krampaktigt hålla tummarna för honom i alla grenarna - hoppas han vinner!
Jag inser att det finns en bakgrund till det mesta handlande, och att vi nästan alla lyckligtvis växer till oss.
Plötsligt så var det som om jag satt i bussen i mellanstadiet på väg på utflykkt till Glimmingehus eller nåt. Den tuffe långe bråkstaken hade redan lagt maskar i skjortkragen på den ensamme något runde killen, gjort sig omöjlig hos chauffören och positionerat sig längst bak i bussen med total check på allt som händer, inklusive alla hans wanna-bees. Den spinkige något fladdriga pettimetern ömsom smörade för fröken, ömsom febrilt antecknade alla bilmärken bussen passerade. Och bestämt förnekade att han misssat en bil, eftersom han ettrigt och påstridigt ville hävda att han var ofelbar i allt. Den runde killen skulle sitta sorgsen och ensam på ett tvåsäte. Tjejerna skulle hålla ihop, viska, spegla sig i varandra, fnittra och kärleksfullt hålla varandras händer.
Själv skulle jag sitta med den juste, coole killen och upptäcka världen utanför bussfönstret. Sen skulle jag dela min hallonlemonad och min termos med kokta prinskorvar med honom på min filt.
