jag - ett uselt tortyroffer

Minns ni festen när sällskapet Havsörnarna firade 85-års-smoking-jubileum, när jag bad om hjälp att hitta nåt gult att bära, som det påbjöds i inbjudningskortet????
Jag hittade ett par knallgula strumpor och var nog, jämte damen med gula påskfjärdrar i hela håret, den som stack ut lite mer än de andra. Annars var gula rosor, flugor, sjalar, näsdukar, klänningar, skärp och gördlar ett lite vanligare inslag, Björn hade världens gulaste strumpor med svarta prickar på som han gärna visade med en enkel lyftning på byxbenet.
Det var en sagolik middag med mycket spirituella tal och visor, och vi hade väl inte mer än fått kaffet i koppen som ridån drogs undan och blottade två sångesrskor i Annifrid- och Agnethakläder Då greppade jag min Björn och dansade sedan till klockan två, vi hade såååååå roligt! Vi sjöng med i Dancingqueen, Waterloo och When I kissed the teacher, vippade med höfterna, snurrade i piruetter, backade, möttes igen, hade armarna i luften och gjorde lite höft och stussrullningar, och varje gång Abborna ville ta paus så slängde vi oss över scenkanten och skrek unisont mera, mera, mera, mera!!!!
Vi tror nog att det var då vi blev sjuka. Vi är ju inte riktigt vana.
Sen dess är nätterna en mardröm, vi ligger utsvimmade i varsitt rum och hostar och hostar och hostar. Björn har trots detta jagat varje dag, så upp klockan sex, iväg i värsta jägarutrustningen med eller utan hundar, till pass i 18 minusgrader.
Idag känner jag att jag inte kommer att orka en natt till, jag drabbas av panik, kastar mig på golvet och tigger och ber om en enda natts sömn, letar febrilt efter ett slags ljus i tunneln.....Jag är oinspirerad, o-glad och inbunden, funkar bara inte utan sömn.
Evighetshosta är tortyr.
Och snart är det natt igen - åååååhhhhhh-neeeeiiiijjjjjj.