I once had a dream.

Igår var vi på cocktailparty, och mitt bland alla vackra gamla små tomtar i detta anrika hem, sprang jag på en livfull och charmerande kvinna - hon över ett glas vitt och jag med vatten i glaset.
Damen av tysk härkomst berättade att hon var politiskt aktiv inom KD, och hon utlät besvikelse över att de drunknat i Alliansen, och att de verligen stod inför en identitetskris. Ja, det gick ju inte annat än att hålla med, och jag som verkligen beundrar KDs styrka att hela tiden sätta de mjuka värden först, berättade att jag haft kontakt med Göran Hägglund i våras. Jag bär nämligen på en dröm, som jag inte riktigt själv orkar förverkliga, men som vore en kanonidé för Sverige, och som för evigt skulle förändra och förbättra vår syn på våra äldre medborgare. Ingen falsk blygsamhet här, inte.
Min tanke är att ta BRIS rätt upp och ner, kopiera hela grundtanken och hela organisationen, och göra Äris, Äldres Rätt I Samhället.
Enkelt men smart, en frivillig medmänniska (säkert finns många pigga äldre och inom kyrkan redan verksamma) bara ett samtal bort. Nån som går igång och reagerar på fel och maltreatment.
Min ursprungstanke var att detta skulle kunna ha gynnat KD i valet, att effektivt dra igång en kampanj för våra äldre då, men........ Äh det rann uppenbarligen ut i sanden.
Så nu igår gav jag min idé helt gratis till denna KD-politiker igårkväll.
Fast då hade hon redan börjat tala med nån annan om nånting heeeeeelt annat.
Ibland blir ordspråks innebörd så verkligt uppenbara.
"Man ska inte gå och kasta pärlor omkring sig, bara sådär".

SVD