Idag skriver DNom att utmattningssyndrom syns i hjärnan.
"De som drabbas av utmattningssyndrom är en annan personlighetstyp än de som får psykiatriska diagnoser generellt. Gruppen består av ovanligt ihärdiga, ambitiösa och pedantiska människor. De ligger över snittet i intelligens och är välutbildade. Det är förtvivlade människor med diagnosen utmattningssyndrom, som inte förmår, men inget hellre vill än att ta sig tillbaka i arbete."
Been there, seen that, done that, som det hette en gång i tiden.
Fast då när jag hade slitit mig till, och bitit ihop till, total psykisk utmattning hade försäkringskassan lov och rätt till att ta min sjukdom på allvar. Det, plus SAS och deras på den tiden så stora kunskap och fantastiska förmåga till att ställa upp för, och rehabilitera gjorde mig hel igen. Men det tog tid - och det FICK ta tid. Annars hade jag inte suttit här idag.
Jag började med att sova i ett halvår, kroppen skrek efter sömn.
Därefter ett administrativt rehabjobb på halvtid. SAS´företagsläkare tittade vänligt på mig och sa:
-" Det här jobbet får du sköta efter egen ork, det viktigaste är att du tar hand om dig själv."
Jag satt med SAS´och KI´s forskning om prognoser för cancer för piloter´efter många timmar i cockpit, extremt utsatta för strålning på hög höjd vid speciellt långlinjeflygningar.
När de nya arbetskamraterna ville ha med mig på förmiddagskaffe, lunch, eftermiddagskaffe eller stämpla ut för dagen, avböjde jag vänligt. Jag satt som fastnaglad vid datorn, kunde inte själv förmå mig att avsluta. Hade ett mål för ögonen - att göra färdigt det som ålagts mig innan jag reste mig.
Det gick en dag, två dagar, tre dagar och jag arbetade nästan febrigt med min uppgift.
På fjärde dagen kände jag någon som vred om mitt vänstra öra, rätt bestämt. Där stod doktorn och tittade mig i ögonen:
-"När jag sa till dig att du fick jobba så mycket du själv ville, så menade jag egentligen att du får jobba så LITE som nånsin är möjligt - förstått!" Han vred om lite hårdare på örsnibben, och ja, jag lärde mig till slut.
Jag kan forfarande bli manisk och aldrig vilja ge upp - men jag har absolut lärt mig att ta fullkomlig siesta mellan varven för att kunna andas.
Det finns många därute som har kvar att lära sig.
Gjorde en liknande vända, men inte efter burn out, utan efter bore out. Att få för lite att göra är, om möjligt, ännu värre an att få för mycket att göra. Det är socialt mycket mera accepterat. Med för lite att göra sitter man ständigt med ett gnagande dåligt samvete och försöker se sysselsatt ut.
SvaraRaderaSlutresultatet blir sedan ungefär detsamma i båda fallen...
Ojjjj, det har jag lyckligtvis inte råkat ut för - det skulle nog slutgiltigt tagit livet av mig.
SvaraRaderaKan tänka mig många sådana fall i svenska skolan.
Led tidvis av bore out under skoltiden. Hade gärna läst flera ämnen, utöver de som ingick på min linje, men fick inte. Bästa argumentet jag fick, var att det skulle krångla till schemat, om jag som humanist läste naturvetarnas kemi och biologi (vilket var de ämnen jag var intresserad av).
SvaraRaderaHar å andra sidan varit farligt nära burn outs, då jag tagit hem jobbet under långa perioder.
Lagom ÄR bäst!
/Öbon
Om det bara vore i skolan. Det här är tyvärr ett beprövat sätt för arbetsgivare att bli av med folk under kringgående av LAS: Antingen blir man sjuk och orkar inte vara lika påstridig vid förhandlingarna om utköp som man hade varit med hälsan i behåll eller så säger man upp sig av ren deperation trots att man inte hittat något nytt. I båda fall spar arbetsgivaren pengar. Tänk på "fången på fyren" hos Sjöfartsverket!
SvaraRadera