Misha Benes i årets Robinson: "TV 4 hänger ut mig som ett mongo."
Männskan säger nu att hon "aldrig slickat någons röv, men det är bara mina taskiga kommentarer som lyfts upp".
För några veckor sedan rann känslorna över, då blev hon så kinkig och orkade inte mer, så Misha sjukskrev sig från sitt jobb.
Tänk där har hon gått i hela sitt liv och trott att hon var en ganska OK typ, och så ställer hon upp i en såpa, och när hon ser sig själv på TV så har hon vips blivit "ett mongo" - va!!!!!!!!!! Vilken chock hon fick!!!!
Jävla, jävla, jävla, jävla TV4!!!!!!!
Det är oerhört nedsättande att använda den bara lätt förvanskade beteckningen mongo på det medfödda tillståndet Downs syndrom - tidigare kallat mongolism - som en nedsättande beteckning. Att använda diagnoder som tillmälen är en skymf mot dom som har dessa, utan egen förskyllan. Liknande dödskallemärkta tillmälen är exempelvis "Damp-unge" eller CP!
SvaraRaderaMänniskor är obegåvade eller obetänksamma.
SvaraRaderaMina barn har alla tre haft svårartad krupp, barnsjukdom som man faktiskt dör av utan rätt medicin och behandling, så illa att jag faktiskt blåst liv i en av dnm på väg i taxin till Danderyd.
Jag reagerar med avsky, när folk flabbar om -"äh, det var så kläskigt så jag fick krupp" eller linande.
Det känns som om nån larvar bort nåt som jag vi varit så drabbade av.
Likadant med människor som "drar värsta historien" om tsunamin, utan kunskap om min familjs tragedi.
Håller med er helt när det gäller obetänksam användning av ord som "mongo" eller damp eller autism (se en tidigare kommentar jag gjorde till ditt inlägg "Grattis Sverige ...").
SvaraRaderaÅh, Carina-Fina, miste du någon i tsunamin?
Jag är så ledsen för din skull.
/Öbon
Vi lever med sorgen efter mina söners halvbror Jonas, hans fru Lollo och barnen Lina och Marcus. Såren kommer alltid att vara öppna. Sorg, ilska och orättvisan över att de inte får leva vidare, det går nog aldrig över.
SvaraRaderaMen det är när människor ska bravera och "lattja" om såna som klarat sig, och hur "häftigt" det var när de satt där i trädet och .....Ja, du förstår, då får man lust att skrika.
Ibland får man först en sen insikt hur obetänkt vissa uttryck är. Har i alla år på tyska använt termen "bis zur Vergasung" när man gör något så intensivt eller länge att man till slut "förångas" tills jag blev upplyst om att uttrycket härstammar från "Vergasung" av judar under förintelsen. Likaså säger man ofta "am Boden zerstört" när någon/någonting har krossats totalt, men det härstammar från tredje rikets krigsrapportering när det i radion med segerfanfar berättates att fiendens flygplan har förstörts på marken innan dom hann lyfta.
SvaraRaderaOch tsunamin: någonting av ungefär samma dimension var Estonia, en kollegas svägerska omkom bl a. Palmemordet, Estonia och Tsunamin - i dessa tre fall blev det samma mycket egenartade och förtätade stämning i Sverige, minns alla ljus i Domkyrkan dagarna efter Estonias förlisning och en strid ström av folk.
Ja, Estonia var verkligen en otäck händelse. Maken och jag hade inte träffats då, men han berättade för mig att hans mor skulle ha varit med på den båten, men hon blev sjuk och fick stanna hemma. Hon miste åtta nära kolleger, som deltog på en större konferens.
SvaraRaderaJag arbetade då som bibliotekarie och under några veckor direkt efter händelsen kom det varje dag in människor som behövde prata av sig. De kände alla någon eller kände till någon som omkom (brorsans svägerska eller pappas arbetskamrat). De hade inte ro att vänta på samtalstid inom vården, utan gick till första bästa "samhällsinstans" de kunde komma på.
Där stod min kollega och jag, utan utbildning i krishantering, men vi gjorde så gott vi kunde och bjöd på en stunds lyssnande och kanske lite kaffe.
Själva gick vi till vår chef över oss och grät ut.
Jag vill inte slå mig för bröstet och påstå att just vi var så bra, men jag insåg att vården inte alltid räcker till.
/Öbon
Ja, Öbon, det är precis som Du berättar. De flesta Estoniaresenärer kom från mellersta Sverige, främst Mälardalen, ofta konferensresor så att hela arbetsplatser drabbades i klump. Här känner de flesta en eller flera drabbade.
SvaraRaderaDet gjordes en studie där man jänförde frekvensen av för tidigt födda (ett tecken för hormonell stress hos kvinnan) mellan Norge och Sverige, där man fann två signifikanta avvikelser med toppar i Sverige, men ej Norge, när graviditeten sammanföll med Palmemordet och med Estonias förlisning. Tsunamnin inträffade efter studien, men jag gissar att den hade gett liknande resultat. 9/11 gav inga utslag i något av länderna vilket sammanfaller med min egen känsla, där händelserna mera uppfattades som spännande än djupt berörande.
Och jag skulle gärna vilja se en bok, skriven av en initierad person, med titeln:
Palmemordet, Estonia och Tsunamin - varför gick allting snett därefter och vad lär vi oss av detta?
Känner mig personligen berörd av 9/11. Min syster arbetade på 90-talet på ett företag kopplat till Wall street. Hennes kontor låg inte i WTC, men hon hade varje vecka ärenden dit.
SvaraRaderaHon och hennes man hade flyttat från amerikanska östkusten när detta hände, men ändå ...
... dessutom var jag nygravid (efter många om och men) med min åttaåring, jag hade bara en vecka innan fått reda på att hon var på väg. Hon föddes i rätt tid, men jag drabbades av alla grav.besvär man kan ha.
För mig var inte 9/11 en "kul grej", jag var livrädd länge efter.
/Öbon
Med spännande avsåg jag inte kul, men det var helt enkelt längre bort från de flestas referensramar än de andra tre händelserna och därför blev det kollektiva avtrycket mindre!
SvaraRaderaJag förstod vad du menade, Thorsten! Jag uttryckte mig kanske lite fel.
SvaraRaderaEn helt annan sak, den här bloggen är så kul, man vet aldrig på morgonen vad du Carina kommer ta upp, det är verkligen stor spridning på ämnena.
Just det här inlägget börjar med en kort betraktelse över någon i Expedition Robinson och så hamnar hela diskussionen i ett större allvar, om tsunamin, Estonia, 9/11 ...
Jag går in på en del andra bloggar, dels rent politiska (med de står inte med på min lista, vilka de är håller jag för mig själv), dels "må bra-bloggar", dels någon sportblogg, dels hälsar jag på hos bloggare jag träffat på i ett slutet community och som jag känner personligen rätt väl vid det här laget, och så några andra bloggar jag hittat.
Men det är nog bara den här bloggen som ALLTID överraskar.
/Öbon
Precis så ska det vara. Associera fritt!
SvaraRaderaOjjjjj, vad fint du skriver, Öbon - jag blir helt stum. Tack, det var det vackraste jag hört!
SvaraRaderaOch ni, det är ju ni som spånar och skapar den här sidan - utan er och er vilja till att tänka och associera fritt och livligt vore denna blogg bara tom.