när jag läste om taxen Lotta, som matades till döds.
Under fredagen slog Länsstyrelsen tillsammans med polisen till mot en hundägaren sedan grannar flera gånger larmat om taxen Lotta, som var hon för fet för att gå.
Taxen var så tjock att polisen fick bära ut den till bilen.
– Den var kraftigt överviktig. Hunden såg ut som en säl. Den gick en meter och sedan föll den bara ihop.
Zappade in på Skavlan igår kväll och där satt Leif GW Persson och svämmade över i en stol. GW var ovanligt öppen och spontan, Skavlan lockade det absolut bästa ur honom. Leif GW blottade sina mat- och spritmissbruk och sin fysiska ohälsa in på bara kroppen, med ett slags vemodig charm. Satt inte och kippade efter luft som i Efterlyst, utan koketterade maskulint, och bjöd verkligen in oss i sitt veka liv.
För första gången tyckte jag om honom, riktigt, riktigt mycket och visst, jag småskrattade åt hans självironi, men nånstans drabbades jag av en förtvivlad sorg.
Björn och Leif GW är gamla skolkamrater och Björn minns honom som en riktig, riktig het Östermalmssnobb som brats hette på den tiden, alltid klädd enligt den sista trenden och alltid rätt.
Vart tog den unge, slanke och självmedvetne mannen vägen?
När jag idag läser om Lotta, taxen och hennes tragiska öde och ser bilden av henne, så flashade tankarna på Persson förbi.
Jag önskar av hela mitt hjärta att någon kunde åka hem till Leif GW Persson, ta honom från ägaren, och se till att nya kärleksfulla ägare ger honom ett rikt, friskt och värdigt Liv.
INNAN det går som för Lotta.
Please. Hjälp honom.
Expressen
Leif G W har många strängar på sin lyra. Hörde för några år sedan ett radioprogram där han berättade om matorgierna med Jan Stenbeck och där han då lyckades dra sig ur i tid. Tydligen är det dags igen, men alla med minsta empati vet att det kan vara oändligt svårt, lika svårt som att häva motsatsen, en anorexi!
SvaraRaderaDet är en livslång kamp - men går. Om än knackigt ibland.
SvaraRadera