Björn och jag satt och pratade om barn idag, och om hur vi själva var när vi var små. Plötsligt kom vi att tänka på barn-selar, som man selade på likt ett föl, på småbarn som skulle lära sig att gå. Man kom inte så väldigt långt, kanske en halv meter.....
Det var då vi började garva så tårarna sprutade, Björn och jag, hohohooohhoooo, vi låg i soffan och vred oss i magkramper. Björn påstår att han aldrig selades, men jag har bildbevis på att jag själv travade runt i Ystad hängande som i ett koppel. Benen gick så att säga för sig själv, det var upp till kusken att styra, släppa efter och ptrooa.
Och om föräldrarna sen ville låta oss vara riktigt wild and crazy, så släppte de helt enkelt ner oss i en kvadratmeterstor hage.
Jepps, där kunde vi verkligen rasa ut och känna oss fria som fågeln.
Uppfostran förklarar en del.
Ha ha...jo jag har också varit "selad" och suttit i hage....helt normalt på den tiden. Fick också sitta i cykelkorg, framåtvänd sådan, framme på styret?! Alltså fick man ta hela "smällen" när personen bakom styret av nån anledning cyklade i diket. Jag var faktiskt med om det...men klarade mig ganska bra, min morbror som framförde cykeln led av ångest, för denna "habavinkel", resten av livet :-))En del har ju hänt sedan dess, som tur är.
SvaraRaderaKRAAAM / Gittan!!
Ja, jisses Gittan, sådär satt ju jag också! Fullkomligt vansinne, stackars din morbror, det var ju verkligen inte hans fel!
SvaraRaderaMen tänkte inte vuxna själv på den tiden?
Mystiskt.