söndag 7 februari 2010

I hela mitt liv har jag varit skånska.


Och bara haft positiva fördelar av det. Inte minst motsatta könet har alltid sett min dialekt som nåt charmigt, pikant, gulligt eller till och med sexigt.
Dert händer förståss att en del låtsas inte förstå helt och hållet, vilket kan hända om jag ska säga ord med för mycket R i. På Konsum stirrade biträdet på mig som om jag var ett UFO när jag frågade efter var kåvvbödden fanns.
Innan det blev riktigt pinsamt fick Björn förtydliga: K-O-R-V-B-R-ö-D-E-N.
Annars tycker Björn mest att R:en, eller snarare avsaknaden av dem, och diftongerna förgyller vårt liv. Skrattar så han kiknar när jag säger att sönerna hade kåtbyxor när de var små, fast han mmycket väl vet att det betyder typ shots.

Skånska män får stå ut med mycket mer. Det är de som föraktfullt kallas dryga, svenskar kan liksom spotta ur sig: det var en riktig "skåning".
Då ska alla förstå att det var en egensinnig Allan-typ med starkt förhöjd självkänsla och noll empatiförmåga. Som pratar med "gröt i halsen", och har fördomar: "jäuvla nållottor".

Livet är inte rättvist.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar