En vanlig dag på jobbet på svaga Schweinflu-ben

Igår var det blåstället på efter åtta dagars sängläge i det tvivelaktiga sällskapet av schweinflu.

Vi kom iväg sent på vår kvällsflygning, och missade då vår slot. Slot betyder att någon på ett AirTrafficControll-center i Bryssel räknar ut när det är möjligt för planen att flyga iväg utan att det ska bli trafikstockningar i luften ovanför de stora flygplatserna.
Förseningar är aldrig praktiskt. Trots att resande oftast är förenat med mer eller mindre strapatser, så har de flesta passagerare fullt naturligt en tillit till att de ska hinna med sina anslutningar, sina möten och annat.
På 80talet var alla väldigt lätthetsade, de unga direktörerna på den tiden var väldigt fina och viktiga. Och det var bäst för oss att lära oss att de inte stod ut med snöstorm, blåst, teknik och annat skit. Annars skulle de alla genast tala med sin allra bästa kompis Janne Carlzon. Och då, då, då.....
Nu har vi på SAS världens mest älskvärda passagerare. De är belevade, charmerande, flexibla, humoristiska och lättsamma, med några extremt få undantag.
Så igår med superproffsflygvärdinnan Helen vid min sida upplevde vi noll irritation över förseningen. Mannen på 4C, undrade tvärtom om han kunde passa på att besöka toaletten under väntan och blinkade glatt. - Då blir det nåt positivt med förseningen också!"
Så fortsatte flygningen, det var som att vara på ett supertrevligt teparty, inte en enda lite trött suck.
Hemresan blev följdaktligen också sen, en stor skäggig norrlänning undrade redan när han kom ombord om han skulle hinna med sista Luleåplanet från Arlanda. Jag lovade att återkomma med anslutningslista till alla passagerarna innan landning. Till de två norrlänningarnas besvikelse skulle alla utom de två nå sina flighter. Norrlänningarna hade blivit ombokade till första morgonplan istället.
Det är aldrig roligt att lämna negativa besked, men norrlänning nummer ett gav sig inte, han ville hem. Han tyckte att jag skulle använda min charm för att påverka kapten som i sin tur skulle påverka koordinatorn på Arlanda att hålla Luleåplanet. De skulle springa allt de kunde, lovade Lulebon mig. Men det var tvärnit, så mycket charm hade jag inte.
Plötsligt fick vi sen en direktinflygning och kunde landa snabbare än beräknat. Och när jag satt fastspänd inför landning fick jag samtal från styrman, kort bara: Passagerarna till Luleå får quick transfer och planet väntar.
Jag tog mikrofonen och lämnade det positiva beskedet.
Därefter landa - alla procedurer - öppna dörrarna och släppa av passagerarna.
Då kommer den store skäggige nu glade norrlänningen, han släppte sin trunk tungt på golvet, lyfte bestämt upp mig i famnen och snurrade varv efter varv efter varv och skrattade GOD JUL, innan han rusade av.
Han ville verkligen hem!
Kvar stod jag lite yr, men lika lycklig.