Home alone!

Snöblandat regn och jag är på väg hem, Björn, hundarna och egna sängen, ahhh, två dagar ledigt. På PI lyssnar jag på Personligt, en intervjuare ställer härligt okonstlade frågor till en ung kille som drabbats av en muskelsjukdom som gör att han nu enbart kan röra på huvudet och händerna. Han behöver assistent 24/7 som ungdomarna säger. Två personer arbetar med honom dygnet runt, han måste ha hjälp i och ur sängen, att gå på toaletten, att klä sig, att äta, ja, allt. Och, så var han så otroligt bestämd på att fokusera positivt, -man ska iinte gnälla i onödan.
Han hade tagit studenten och tyckte bara att det var lite synd att inte fler vågade närma sig honom och bli kompis.-Jag har inget fel i huvudet för att jag sitter i rullstol, tvärtom jag är klokare än de flesta.
En av assistenterna var med på intervjun, de hade en så härligt rak dialog som andades glad vänskap och mycket respekt. Programmet gick inte att sluta lyssna på.

Home alone!Youhouuuu!
Björn träffar sina 11 äldsta vänner som de gör en gång i månaden, sedan 41 (!!!!) år, de äter gott och umgås. Och har supertrevligt.
Jag hoppar ur uniformen, packar upp, lägger en djuprenande ansiktsmask och slänger mig på soffan med nya boken, Jonas Jonassons “Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann”, den är oslagbar, helt vild och galen och rekommenderas härmed till alla som tror på att goda skratt förlänger livet – köp och läs!! Vilken ljuvlig stund i hemmets lugna vrå, så välförtjänt.
Då ringer telefonen, det är Björn, jag har lovat att hämta....men, nu, redan....klockan är ju bara 22.45.....ska ni inte äta lite mer......... har ni verkligen pratat färdigt........om allting......?
Av med masken, hoppa i jeansen och iväg i bilen.
Vad är väl en god bok på soffan mot världens bästa Björn.