Det alla, allra modigaste man kan göra.

För nån vecka sen fick Björn och jag till en spontanmiddag med Henrik och lillebror Sebastian. Det var fredagkväll, Björns mat var som vanligt best-of-best, vi såg Idol och småputtrade om vem av Erik, Kalle och Tove som var bäst och hade helt enkelt förbaskat trevligt.
Henrik var avkopplad men aningens sliten efter en vecka på Gotland med skarpa övningar. Men samtidigt otroligt nöjd med hur allt i hans pluton utvecklade sig till det allra bästa.
Mitt i fredagsmyset hade jag ändå behov av att fråga en sak som jag brottats med en tid.
- Trots alla resurser, alla pengar, all utbildning, alla förväntningar både inifrån och utifrån, all eventuell prestige och den stolta yrkeshedern. Skulle du kunna avbryta missionen om du på nån punkt känner att säkerheten för din pluton är i risk.
Henrik svarade Ja.

Nu skulle jag så gärna vilja få ställa samma fråga till arméinspektören, generalmajor Berndt Grundevik. Och jag skulle vilja ha ett ärligt, välgrundat och välformulerat svar.
Generalen har träffat samtliga soldater på ISAF 18.
Han har beskrivit läget i insatsområdet, och svarat på frågor. Frågorna handlade bland annat om fordon och olika delar av utbildningen.
Såhär avslutade Berndt Grundevik mötet
- Ni ska ha ett bra skydd och då menar jag inte bara centimeter pansarplåt. Skydd är en kombination av splitterskyddade fordon, underrättelsetjänst, kulturell förståelse, bra sjukvårdstjänst och inte minst att möta lokalbefolkningen och bygga ett förtroende.
- Det är även viktigt att bibehålla kunskaperna och fortsätta att öva i insatsområdet. Vi blir aldrig fullärda även FS 17 övar för att bli bättre, och det kommer de att fortsätta med hela insatsen.
- Jag har följt er här hemma i Sverige och kommer även att göra det när ni befinner er i insatsområdet. Jag vet att ni kommer att lösa uppgifterna på bra sätt.

Till A, som svarat på min blogg om Avgrundsförtvivlan, av hjärtat tack, det fyllde mig med värme.Jag tror på att vi behöver varandra, vi människor.