Vad hände med att stå upp för sig själv? När blev mänskligheten så ömhudad.

sydsvenskan skriver idag om  "Genetikpanik möter lesbiska föräldrar." 

Genetikpanik? Vad betyder det? Besinningslös rädsla för ärftlighetslära? 

Nu får väl alla snyftjournalister och tröttsamt ömhudade identitetspolitiska människor lägga ner? 

Det finns två kön, man och kvinna, dessa två kan skapa barn. 

I vår nya tid trotsar människor naturen och vill skapa barn på annat sätt, fine. Men de som skapar barn på annat sätt vill snorkigt nog inte att medmänniskor ska fundera på det nya annorlunda sättet för två kvinnor att bli gravida med manliga spermiedonatorer.

– "Det är otrevligt att behöva försvara att man är förälder till sitt barn", säger Elsa Swärd Brattström och" vill slå hål på dammiga fördomar om donerade könsceller". Hon anser att kvinnornas graviditet "provocerar fram oönskade kommentarer" från kända och okända. 

Jag ser inte problemet.   

Alla kommentarer - vad det än må gälla - är inte alltid önskvärda,  men förr var det inget som gjordes feta rubriker av.

Varför står kvinnorna inte för vem de är och vad/hur det gör. Det är inte konstigt att andra undrar över hur det funkar, när alla vet att vet är omöjligt.  

Det hör till mänskligheten att vi blir intresserade, vill veta, upplysas. Något som kommer med att någon gör på annat sätt än det som varit vedertaget sedan tidernas begynnelse. 

Hur kan detta vara otrevligt och provocerande, hur kan det vara en nyhet för PK-tidningar att två överkänsliga kvinnor inte bara enkelt kan svara sin familj och vänner på hur de gör när de gör barn? 

Så tröttsamt. 

Så egostyrt.