Bara en riktig människa, en riktig journalist, kan beskriva vad vi känner idag.

Ivar Arpi, En Rak Höger: 

- En polis mördas, och vi bara pratar.

Sluta prata, sluta skriva, sluta lägga upp bilder på er själva. Leverera konkret förändring. Innan det är försent.

Jag hade inte tänkt skriva den här texten. Det är svårt att helt sätta fingret på det, men det känns nästan poserande att kommentera detta. Jag menar inte att det är poserande att bli rädd, arg, hämndlysten eller sorgsen. Det finns en tendens hos politiker och makthavare att använda väldigt kraftiga ord – “det är oacceptabelt”, som Stefan Löfven brukar säga – och att det sedan ändå inte följs av handling.

Ibland får man känslan av att själva fördömandet i sig, och känslan av beslutsamhet, räcker. Politiker lägger upp bilder på sig själva med bildtext där de fördömer dådet. En presskonferens. Man tar chansen att synas, som en som bryr sig. Allvarlig min. Man uppträder som “handlingskraftig”. “Nog nu”.

Det är något kväljande att känna att vi på något sätt deltar i en uppvisning, snarare än i verkligheten. Att uttalanden, verbalt och i text, sker på en scen och att vi är åskådare i publikhavet som ger tummar upp eller ner. Det mest mänskliga – en polismans liv har just släckts – blir en del av en show.