Om det onda livet i Sverige kommer det garanterat inte att talas i Agenda ikväll.

Josefin Utas i en smärtfylld och hjärtskärande vardagsskildring om livet i Sverige.

- MITT SVERIGE KRYMPER

Häromdagen åkte jag pendeltåg på kvällskvisten. En samling med ett tiotal barn/tonåringar, killar, med afrikanskt ursprung satt och skrek och gapskrattade högljutt på tåget. De stampade i golvet och förde allmänt oväsen. Det var för mig ett asocialt beteende och något jag varken är van vid eller känner mig trygg med.

Frågor som dyker upp i huvudet då: Ska jag säga till dem? Vad kan hända om jag gör det? Är de påtända? Talar de mitt språk? Har de kniv på sig? Kan jag vänta mig att de följer efter och trakasserar mig när jag kliver av? Står deras släktingar redo att ”ta itu” med mig någonstans? Hur kan jag veta?

Nej, jag vet inte vad som skulle hända. Alla osäkerheter gör att jag förblir tyst. Jag flyr hellre än illa fäktar. Jag försöker ignorera det, lämna vagnen eller gå av tåget. Med tanke på hur många fler i vagnen som inte sa till dessa ungdomar, så tror jag det fanns många fler som tänkte som jag i vagnen.

Hade jag trott att ungdomarna på tåget haft samma bakgrund som jag, är sannolikheten större att jag hade lagt mig i på något sätt.
Om vi talat samma språk, så skulle vi åtminstone förstått varandra genom det. Sannolikheten vore också större om de gått i svensk skola och "badat" ordentligt i den kultur och värderingar som råder i det svenska samhället. De skulle alltså då i alla fall förstå varför de blev tillsagda, och även deras föräldrar, om de skulle få kännedom om saken. Med stor sannolikhet hade de då inte heller någon klan bakom sig som sysslar med egen ”rättsskipning”, eftersom det inte har varit vanligt i Sverige med sådant, o.s.v.

Självklart tänker jag också på hur brottsligheten utvecklats i vårt samhälle, med skjutningar, bomber och andra våldsdåd. Det är inte gemene infödd svensk tonåring som går beväpnad på stan. Eller som dominerar i gängkriminalitet och liknande. Vi har fler människor än på länge i Sverige som saknar gränser. De bränner ner socialtjänstens bilar, eller rånar barn. Vill jag bli deras offer? Nej. Jag vill att mina barns mamma ska komma hem helskinnad.

Baserat på samma känsla av osäkerhet och otrygghet väljer jag av olika skäl bort vissa färdvägar hem med kollektivtrafiken, vissa gallerior, torg, stadsdelar, städer. Jag lämnar, fysiskt, delar av Sverige. Med denna mekanism så krymper mitt Sverige.
Jag varken vill eller kan ändra mina mest basala instinkter för att få ett annat utfall. 

Och jag har ingen ork eller vilja att förändra min personlighet eller beteende, eller den samhälleliga kultur jag växt upp med och uppskattar. Jag tycker helt enkelt om både hur jag själv är och hur Sverige var förut. Och jag tror att det finns en hel del människor här som tycker som jag om Sverige och sig själva.

I den politiska debatten talas det om segregation som en mystisk ond ande som ska ”bekämpas”. Men segregationen är bara resultatet av människors beslut och beteenden. De använder den frihet som de (ännu) har. I dessa beslut spelar sådant som kultur, värderingar, ursprung, språk och tillit en viktig roll. Handlar inte om illvilja, utan om att vi är människor.

Detta hade jag gärna hört våra högsta politiska makthavare i landet kommentera.