På min tid fanns stoltheten i att försörja sig själv, att stå på egna ben, och att inte vara samhället till last.
Snart ett år har gått sedan Entreprenörskapsforum släppte sin rapport om självförsörjningsgraden bland invandrare och konstaterade att över 600 000 utrikes födda var beroende av bidrag för sin försörjning.
Detta är siffror som regeringen inte vill kännas vid, vilket är förståeligt. Men att oppositionen valt att inte fokusera på dem i debatten tyder på antingen en beröringsskräck med obekväma fakta eller ren och skär lathet.
Det har nu gått så långt att det betraktas som helt normalt att inte vara självförsörjande i Sverige. Detta samtidigt som det offentliga ges allt större åtaganden.
Det där strävsamma folket, som svenskarna gjorde sig kända som i Amerika, finns fortfarande. Men det är en krympande andel av totalbefolkningen. Allt färre som arbetar förväntas försörja alltfler som inte gör det, och detta betraktas numera som en oundviklig utveckling för den humanitära stormakten. Något vi helt enkelt får leva med.
Jag saknar den där stoltheten i att försörja sig själv, att stå på egna ben. Det betyder inte att man inte kan bli sjuk eller behöva hjälp någon gång under sitt liv utan utgör snarare en ryggrad i samhällskroppen, ett klargörande av vad som måste vara normalläget: att alla arbetar och försörjer sig själva i möjligaste mån.
I dagens mångkultur ligger stoltheten i att ha vunnit högsta vinsten, att ta sig till en västlig demokrati och serveras allt gratis utan ansträngning. Och att få bränna upp hela skiten. Vilken maktdemonstration!
Detta inlägg bör sparas och användas. De utrikes födda har dålig förförståelse, något som erfordras för ett lönsamt arbete. Utöver de 600.000 finns deras många barn som stöds med barnbidrag, studiemedel m.m. Sannolikt försörjer det tysta strävsamma folket nästan en miljon utrikes födda.
SvaraRadera- Statsministern; När blir välfärdsimmigranterna lönsamma. En sak begriper de Socialbidrag vill jag ha och då röstar jag på socialdemokraterna