För att få förmåner, gynnas och behandlas väl i Sverige, krävs att man är många av annan kultur, att man skiter i lagar och regler, och att man är hänsynslöst brutal och våldsam.

BITTE ASSARMO: Vandalisering en del i sorgeprocessen, menar ”humanistisk” sjukhuschef

Trots besöksförbud under rådande pandemi släpptes ett 30-tal anhöriga in till en döende patient på Näl, Norra Älvsborgs Länssjukhus, i höstas. Efter att de, till skillnad från så många andra anhöriga till sjuka och döende, särbehandlats och fått möjlighet att ta farväl passade de på att vandalisera sjukhuset – eftersom sorgen blev för stor. 

Så beskriver Sveriges radio det inträffade:

”Dom anhöriga slussades till avdelningen genom låsta dörrar och började slå sönder saker i affekt när sorgen blev för stor.”

Rubriken till inslaget lyder ”30-tal anhöriga stormade Näl – mitt i rådande pandemi”, men i själva inslaget normaliserar man det skedda genom att fortsätta lägga tyngden på de anhörigas sorg, hellre än på deras förkastliga beteende:
”Alla är uppjagade, i affekt, och börjar slå i väggarna. Efter att folksamlingen skingrats så upptäcker man att någon haft sönder en spegel och en TV på avdelningen.”

Det är inte bara Sveriges Radio som tonar ner det som skett, och förvandlar en aggressiv handling till någon märklig form av sorgarbete. Björn Järbur, sjukhusdirektör NU-sjukvården, tycker det hela är en baggis. I en intervju säger han att ”det var en del i en sorgeprocess och ett antal personer släpptes in och så blev det för många på för liten yta helt enkelt”.

Japp. Så är det förstås. Klart man stormar ett sjukhus om man har sorg, och lika glasklart är att man slår i väggar och förstör saker om man är för många på för liten yta. Något annat vore ju otänkbart.

Björn Järbur fortsätter:

”Att personalen gjorde undantag i det här fallet var ett försök att visa omtanke i ett fall med en svårt sjuk patient."