Sverige är förlorat, men Löfvénmaffian blundar.

Björn Ranelid, projekt sanning: 

-Kriget i Sverige fortsätter.
Ett misstänkt bombattentat har inträffat inne på vårdcentralen Hagakliniken på Första Långgatan i Göteborg.
Två kvinnor har skadats. En av dem är 85 år och hennes tillstånd är allvarligt. Läs ordet två gånger och besinna innebörden av detsamma: Vårdcentralen.
Attentatet skedde på toaletten i vårdcentralen. Tre veckor tidigare larmades polisen om en explosion på samma plats.

I Sigtuna har kommunhuset utsatts för ett brandattentat som föregicks av en skottlossning. Det skedde i morse, onsdagen den elfte november år 2020.
I går krossade två ynglingar en sidoruta på en ambulans som var under utryckning. Det skedde medan ambulanspersonalen skulle hämta en sjuk människa i ett hus.
Det skadade fordonet ersattes av en annan ambulans. Det tog femton minuter innan den var på plats. Om det vore en människa som drabbats av en hjärtinfarkt kunde det ha handlat om liv eller död.

Föräldrarna till de skyldiga kan inte ha uppfostrat dessa ynglingar. Under alla mina barn- och ungdomsår i Malmö från ungefär 1954 till 1966 hörde jag aldrig talas eller läste om att en ambulans under uttryckning utsattes för skadegörelse.
De skyldiga till attentatet skall dömas hårt och ovillkorligt, om och när de blir tagna. Varje politiker som kallar detta illdåd för ett pojkstreck är en farlig politiker och i en särskild mening medskyldig till den kriminella handlingen, eftersom det ger signaler om att brottet är en bagatell.

Ovan nämnda attentat är ett par exempel bland flera hundra ytterst allvarliga brott, sprängningar, bilbränder, grova rån, dråp och mord hittills under året i Sverige.
Efter det att jag som den enda författaren i Sverige började skriva om kriget i riket publicerade tidningen Sydsvenska Dagbladet och Göteborgs-Posten två öppna brev till mig i vilka journalisterna menade att jag överdrev och begick en förgrovning av tillståndet i Sverige.
Jag bemötte inte dem, därför att de inte hade förstått eller ville inte begripa vad jag menade. Mitt syfte var och är fortfarande att jag beskriver vad det innebär att barn och vuxna individer upplever oro, rädsla och rentav skräck inför vad som kan hända på allmänna platser i landet.

Flickor och kvinnor törs inte motionera eller promenera var som helst vissa tider på dygnet. Föräldrar säger åt sina barn att lämna över klockor, mobiltelefoner och jackor, om de utsätts för rån.
Hälften av alla elever som går i årskurs nio i skolan har utsatts för brott de senaste tolv månaderna. Flickorna vittnar om att de drabbats av stöld och sexualbrott. Pojkarna talar om stöld och misshandel.

Ett mentalt krig utförs inte med handeldvapen, stridsspetsar på robotar, bomber eller kemikalier. Det mentala och själsliga kriget bland människorna pågår i medvetandet och i dess olika uttryck.

Det kan handla om rädsla för att skriva och säga vissa ord och meningar offentligt. Portkoder, bevakningskameror i och kring hus, lösenord på datorer, bedrägerier och misshandel i samband med rån mot äldre människor, gallergrindar, ett kontantlöst samhälle, passkontroller, husrannsakan hos gängkriminella, pepparspray som personligt skydd särskilt bland kvinnor, vakter och poliser på idrottsevenemang, i tunnelbanor, på fabriksområden under nattetid och på flygplatser är samtliga bevis på tillståndet i Sverige just nu.

Vidare kan kriget innebära att människor avstår från att röra sig fritt i samhället på kvällar och i mörker utomhus. Föräldrarna stannar hos barnen på lekplatser och kanske hämtar och lämnar dem från och till skolan. De förmanar barnen att bete sig på ett visst sätt i för dessa okända miljöer.

Allt detta är det osynliga krigstillståndet som ingen vettig och sanningsenlig person i Sverige kan förneka. Journalister och politiker som bestrider eller förringar dessa sanningar är farliga i sina ämbeten.

Vänligen Björn Ranelid, den elfte november 2020.