Den svenska tillvänjningen har varit smygande, långvarig, effektiv och ständigt närvarande.

Det händer när jag zappar runt på de usla TVkanalerna, att jag plötsligt slås av att de reklamavsnitt, som i tvångsmångkulturens begynnelse började använda ett fåtal svarta människor i reklamen, numera har nästan endast svarta  människor i reklamen. (Stolt undantag, so far, ICA-reklamen). Samma gäller kvinnor med muslimska kläder.

Ökningen och förändringen har varit så succesiv, så enträgen, så metodisk, så utstuderad  - så få verkar notera den. Eller ens VÅGAR notera den - ty "man vill ju som god mångkulturell värdegrundssvensk inte ens tänka något så ohemult intolerant". Det inpiskade rasist/nazist/fascisthotet har verkligen varit mycket effektivt som hjärntvättmedel på svenskar.

De senaste kvällarna har jag börjat undra om detta skulle kunna hända i ett friskt land som t.ex Japan - att alla människor i japansk TV-reklam är västlänningar. Skulle de inte protestera då? Eller allesammans tycka att det var fullkomligt omotiverat?

Gunnar Sandelin, Det Goda Samhället, utdrag ur texten:

- För ett par dagar sedan såg jag en utsändning av den allsvenska matchen mellan Hammarby och IFK Göteborg inför ett folktomt Tele2 Arena vid Globen. I slutminuten kvitterar Göteborg och vad som händer då är en scen som har blivit allt vanligare och som får mig att känna främlingskap inför sporten: Ett par spelare lägger sig tillsammans på marken med huvudet i riktning mot Mecka. Detta målfirande har spridit sig i de europeiska elitligorna. 

Jag minns att jag först reagerade på denna ”fotbollens islamisering” för några år sedan, när ett svenskt juniorlandslag gjorde mål och tre muslimska spelare i landslagströjor lade sig bredvid varandra i samma vördande målgest. Det var ett bisarrt sätt för en svensk nationalelva att fira på, tyckte jag, men också ett tecken i tiden, en spegling av vart vi är på väg.


Ett tag ville internationella fotbollsförbundet FIFA, förbjuda kramandet, som de ansåg ”omanligt”. Men idag säger de ingenting. Nu ska tydligen muslimer få ”jubla” för sig och övriga spelare, som inte kastar sig till marken, får fortsätta att fira som förut. Det ger knappast någon bild av en sammanhållen fotbollselva, utan är snarare en sinnebild av mångkulturell splittring.

.....

Det märkliga är att de muslimska målgesterna och BLM-intrånget i den europeiska elitfotbollen närmast förbigås med tystnad, i alla fall i svensk media. Det enda exempel jag kan komma på är när Dagens Nyheter i positiva ordalag berättade att den egyptiska stjärnan i ligavinnande Liverpool FC ”Mo” Salahs muslimska målfirande, ”gjordes i vördnad inför Gud”, vilket ”omvände fansen”, som i sitt lyckorus sjöng:" If he scores another few then I’ll be Muslim too/If he’s good enough for you he’s good enough for me/ He’s sitting in the mosque that’s where I wanna be."