Politiseringen av ras är en brutal krigsförklaring. Hur ska vi larma den politiska mitten?

Utdrag ur Adam Cwejmans text i GP: "Så tappade vänstern förnuftet.

- Under decennier har identitetspolitik och religiös sekterism malt ned ett viktigt socialistiskt arv av reformism. Det är dags att den politiska mitten säger ifrån och kapar banden till den rasbesatta och destruktiva vänstern.


Denna identitetspolitiska rörelse, även om den betecknar sig som antirasistisk, håller på att åstadkomma något helt annat än vad den föresatte sig. Genom att politisera ras på varje sätt som är möjligt kommer den också få ett samhälle som svarar därefter och ser ras och hudfärg i precis allt.

Det vi bevittnar nu i USA är en politisk förändring som pågått i decennier och som har gjort om den politiska kartan i grunden. Framförallt är den ett tecken på den transformation som den västerländska vänstern genomgått - från upplysningsprojekt till identitetsprojekt.

Den stora skillnaden mellan den "gamla" vänstern och den identitetspolitiska rörelse som stigit fram de senaste veckorna, är att den förra i grunden var en upplysningsrörelse. Den accepterade själva premisserna för samhället – demokrati, vetenskap, meritokrati – som något gott, men ansåg att samhällets frukter var ojämlikt fördelade.

Sverige, har ett annat förhållningssätt till klassfrågan än reformisterna. För dem är identitet och kollektiv tillhörighet det centrala. Är du vit spelar det ingen roll vad du äger eller vad du gör – du bär i lika delar på ett vitt privilegium och därmed även en vit skuld. Rörelsen är inte materialistisk. Den är identitär.

Denna rörelse betraktar vithet, sexism, fascism, transfobi, rasism och kapitalism som grenar på samma träd. Och det går inte att klättra upp i detta träd eller förändra dess innehåll. Bara att hugga ned det. Enligt denna rörelse är den vita heterosexuella majoriteten motsvarigheten till marxismens ägande klass. De vitas skuld förflyttar sig därför över generationerna. Men de ärver inte främst kapital utan en historisk skuld och maktposition.

Denna arvsynd är central för den identitetspolitiska rörelsen. Det är dess karta över verkligheten. Synsättet förklarar också de absurda scener från USA där vita knäböjer, tvättar fötter och likt kristna flagellanter från 1300-talet yttrar vår samtids ursäktande motsvarighet till syndabekännelsens ord; ”mea culpa, mea culpa, mea maxima culpa”.