söndag 8 september 2019

Tears in heaven.

Lydia Wålsten

- Efter några kritiska timmar i kampen mot cancern hade läget stabiliserat sig något. En avokadosmoothie från Pressbyrån avnjöts med sugrör. Avnjöts är fel ord. Cellgifter gör att nästan allt smakar metall och när man minst anar det kan även en god dryck bli till en blixtkyla som hänsynslöst ilar genom kroppen.
Den här gången smakade det något och hon drack målmedvetet. Med slutna ögon, för att vara beredd om det skulle komma en ilning. När hon hade druckit upp tryckte hon på larmklockan för att be om ett extra sugrör. Ett till vattenglaset, så att hon kunde få i sig den vätskan också.

Som svårt cancersjuk är läkarnas princip att man ska få smärtstillande om man behöver det, trots att man kan utveckla ett beroende. Alternativet anses omänskligt. Men när sjuksköterskan dyker upp för att hantera frågan om ett sugrör är tongångarna annorlunda. Hon ifrågasätter om det behövs ett till.

Mamma lyfte så över det grönkladdiga sugröret från smoothien till vattenglaset med darriga händer. Hon hade tagit illa upp, men hade svårt att förklara varför. Händelsen var objektivt sett ingen stor sak. Ändå tycktes den röra vid existentiella frågor om människovärde. Insikten att byråkratin fokuserar på andra saker än just det.

Om miljöpåverkan prioriteras så hårt att en sjuksköterska tvekar inför att ge en cancersjuk kvinna ett sugrör, då behövs en diskussion om vad ett så snävt fokus riskerar att göra med oss som människor.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar