När liberalerna åker på baksmälla.

Det går inte att inte älska Johan Hakelius:

-Var är Nyamko Sabunis Obamaögonblick? Hennes fredspris?
Var är alla hyllningar till Nyamko Sabunis förmåga att knäcka ”vithetsnormen”? Var är triumfjublet från afrosvenskarnas riksförbund? Vad säger de ”rasifierade” hipstersarna i denna historiska stund?

Ingenstans. Det är ungefär som med feministerna, när Margaret Thatcher blev premiärminister. Det var inte DEN kvinnliga premiärministern de ville ha.
Fel låt vann.

Det här är mycket uppmuntrande. Det avslöjar nämligen att idéer är viktigare än detta evinnerliga identitetstjafs – hudfärg, kön, vem man pippar med – när allt kommer kring. 

De ”rasifierade” kan inte använda Sabuni som förebild, eftersom att vara ”rasifierad” egentligen inte alls handlar om hudfärg. Det handlar om att omfatta vissa tokradikala idéer och låtsas att idéerna följer av hudfärg. 

Om man inte omfattar de där tokigheterna, även om man har hud svart som de ljusslukande nanorören i vantablack, blir man ett problem. 

Ett besvär. En pinsamhet. Man duger inte.