Mer klokskap på FB än i riksdagen.

Strålande Boris Benulic, om svensk uppfostringsTV, lånad från FB:

- I Rapport skildras ett ungt svenskt par som börjat bjuda in en syrisk flykting på middagar.Budskapet som framförs av reportern och de som deltar i måltiderna är litet så där övertydligt, som det ofta är där stats-TV ska uppfostra oss. Reportern talar till och med extra långsamt och artikulerar noga för att vi verkligen ska förstå: ”Det är svårt för flyktingar att bli en del av det svenska samhället. Att bjuda hem en flykting är ett bra sätt att hjälpa till.”

Vi får också veta att gemensamt ätande innebär att man får lära sig mer om andra länder och deras kultur. Om du blir buken på hummus, så förstår du vad som händer i Syrien. Det verkar vara ungefär som att ta nattvarden, fast än har ingen präst utlovat att jag ska få mer kunskap om främmande nationer när jag intagit vin och oblat. Kanske kan man införa hummus och utländska maträtter i skolundervisningen eftersom de har så magiska egenskaper?

I vilket fall … om vi nu ska måna om människor som kommer till Sverige men inte riktigt kommer in i gemenskapen … bör vi då inte också måna om människor som redan finns här sedan länge och som nu är på väg att ställas utanför denna gemenskap.
När kommer uppmaningen till övre medelklass-boende innanför tullarna i Stockholm att bjuda in långtidsarbetslösa bruksarbetare i Bergslagen, ensamstående kvinnliga fattigpensionärer i Örebro eller familjer som fått LSS-stödet borttaget? De tillhör också numera en främmande värld och befinner sig på rätt många sätt utanför samhället.

Nu kan man förstås invända att jag försöker ställa grupp mot grupp, infödda svenska mot utifrån kommande … något som vore mig synnerligen främmande med tanke på det egna ursprunget, och det skulle dessutom reducera mina möjligheter att själv få intressanta inbjudningar till middagar.

Min frågeställning utgår från att jag faktiskt verkligen är förbryllad. Varför är det så självklart för överheten att med lock och pock se till att de som nyss kommit till landet blir inbjudna till svenska middagsbord – samtidigt som vare sig du eller jag kan tänka oss en liknande uppmaning om att Asta, 86, ska få färdtjänst från Örebro till Tjärhovsgatan på Söder för att de som bjuder in ska få veta mer om hur det är att klara sig på några tusenlappar i månaden efter ett långt strävsamt liv.

Det är alltså inte jag som ställer grupp mot grupp, det är de däruppe.