Jag tänker att normala människor

skulle ha nåt slags känsla för när man gör sig till allmänt åtlöje. Att man själv skulle förstå att man är ur banan, ute i spenaten, att man tappat färdriktningen. Att man till slut borde upptäcka paddorna, som ideligen hoppar ner på tangentbordet i all hast, och solkar hela ens livsgärning. 

Men, nä! Hur många nitar Anne Rambergs aparta åsikter än möter, så tycks inget rubba egot. Inte ens när hon, advokaten, hyllar ministrar som begått grova brott mot rikets säkerhet. 

Då är man nog en permanent förblindad sosse.