I Sverige betalar vi skatt för the rocky horror freak show varje dag.

Carl Rudbeck, svd: 

”Att tvinga människor att betala för en vara som de inte vill ha – i detta fall ett medieutbud som många finner ideologiskt stötande och ofta av undermålig kvalitet – är inte särskilt liberalt. Den som vill se på statlig tv borde betala för den precis som den som vill se film på Netflix betalar för sig. Dessutom snedvrider public service marknaden. I dess trygga hägn kan de anställda ägna sig åt vad de tycker är trevligt att pyssla med istället för vad marknaden efterfrågar.

__________

Istället för den frihetliga drömmen fick vi den mardröm som med en förskönande omskrivning kallas public service, som om den stod i allmänhetens tjänst. I själva verket blev den och har förblivit de styrandes redskap för att kontrollera och övervaka den information som anses lämplig för den stora massan. Denna situation varade ända tills Jan Stenbeck till mångas förfäran krossade statens etermonopol.
I public service får man hålla till godo med statligt kontrollerad information och för det avkrävas en avgift. När alltfler valde att ta del av tv på andra plattformar skakade systemet. Och nu tar man bort licensen och ersatt den med en skatt. Ingen ska i framtiden undkomma att betala. 

Jag läser och är tacksam för att Carl Rudbeck så väl beskriver vad jag och troligen närmare 60 % av svenskarna tycker. Bland kommentarerna sticker några devota V/MPare ut, särskilt Ruth Eva Robin:

-"Gillar vanligen att läsa Carl Rudbeck, men i inlägget om public service har han sänkt sig till botten(MUF:s?)nivå; onyanserat och utan tillstymmelse till problematisering. Sorgligt att en annars läsvärd skribent lånat sig till politruk." 

Där fick han Carl Rudbeck! 

Han skrev en lysande ledare om det orätta i att tvinga folk att betala för något de tycker är marxistiskt skit och inte vill ha, då hamnade han längst ner på vänsterns shitlist och blev kallad "politruk". 

Det är den nordkoreanska tonen i debatten som skrämmer oss demokrater.