Sven Otto Littorin
Det är faktiskt rätt fascinerande hur C och L på ett så kirurgiskt vasst sätt kan undvika att få maximalt genomslag för sin politik. Men Kristerssons 3-2-1-lösning hade en ny regering drivit Allianspolitik med drömscenariot för C och L att de samtidigt hade fått maximalt utfall men ändå kunnat driva på utifrån och utan att ens kunna misstänkas vara beroende av SD. Nu har de totalt spelat ut sin hand mot S och kommer i bästa fall att ha spräckt Alliansen i utbyte mot några statsrådsposter men med i huvudsak samma politik som hittills.
En röst på C och på L visade sig med stor sannolikhet vara en röst på Löfven, Wallström och Johansson.
Om inte de har en hemlig plan som är så strategiskt genombegåvad att ingen av oss andra begriper hur den enhörningen ser ut.
Det kan förstås vara så att de vill att Löfven ska få testa sin lycka och misslyckas innan man kan ta steget att stötta Kristersson i en ”Allians light-regering”. Priset för det är att samarbetsklimatet mellan de fyra tagit allvarlig skada.
För mig som är och var en varm Alliansvän är detta en jobbig dag. Och faktiskt en obegriplig utveckling.
Nu är det maximalt 1429 dagar kvar till nästa val. Jag utgår ifrån att Moderaterna kommer göra allt de kan, varenda dag, för att byta regering och driva borgerlig politik. Ulf Kristersson ska ha heder för att ha försökt. Och än är han inte riktigt i kaklet. Det har fortfarande inte varit någon omröstning i riksdagen.
Jag kommer inte att kommentera detta mer. Live goes on. Men roligt är det inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar