Klokskap del 3.

Okunnighet i kombination med arrogans är två komponenter som krävs för att man, utan att tveka – och utan att ha en aning om vad det får för konsekvenser – ska våga utnämna det land man satts att förvalta till ”humanitär stormakt”.

Kontrasten blir slående när man plötsligt ställs inför verkliga situationer, där starka aggressiva ideologier klampar in på scenen och kräver utrymme. Efter terrordådet på Drottninggatan 2017 var de flesta reaktioner från officiellt håll ganska lågmälda. De handlade mest om att vi efter det som hänt måste ta hand om varandra och att ”hatet aldrig får vinna”. Det mest naturliga (och i linje med våra stormaktsambitioner) hade kanske varit att fördöma de krafter som låg bakom attentatet och utkräva hämnd.

Politiker på ytterkanten brukar vara mer ideologiska och, alldeles oavsett vad man tycker om deras ideologier, ofta mer uppriktiga. När Jonas Sjöstedt intervjuas i SVT:s partiledarutfrågning kan han inte neka till att hans parti faktiskt vill avskaffa kapitalismen. Jimmie Åkesson kan inte sticka under stol med att hans parti vill göra det svårare för fattiga barn att flytta till Sverige. En imam (i varje fall om han sätts under press) har svårt att förneka att islams långsiktiga mål är att erövra världen och avskaffa demokratin.

Politikens mittfält (inklusive S) påminner däremot om en krets ideologiska analfabeter. Så fort man rör sig utanför tydliga ekonomiska fakta, procent på arbetslöshet och sådana saker avslöjar man sig som de oskrivna blad man faktiskt är, och floskelmaskineriet tar över.