Tisdag.
Gick till ögonlasern på St Eriksplan med en översynthet på minus 11, och gick därifrån med falkögon på plus 0,5!
Allt var dimmigt och suddigt, men redan direkt efter operationen kunde jag stoppa de tjocka glasen i fickan och läsa ett sms - what a feeling! Kvällspromenaden med hundarna blev intressant, i mörkret var allt som tjocka, jag såg bara två meter och lyktorna gled ihop till skimrande auror - men hem kom vi efter uträttade behov, tror jag.
Sen har varje dag varit en ny upptäckt - mina fötter är bittesmå, toarullen ser ut att höra hemma i ett dockskåp, och när jag var i affären och skulle köpa två burkar tonfisk, så ropade jag irriterat på biträdet och frågade om de bara hade miniburkar, inte normalburkar längre. Nu har jag vant mig, jag lever numera utan jätteförstoringsglasen, det som tar lite längre tid är att vänja sig vid är hon i spegeln. Godddag, angenämt, vem är du? Jasså - du? Jaha, vi har inte setts sen du var 25? Oj. Det var längesen. Mycket vatten har passerat under bron....
Jag går till spegeln flera gånger bara för att nyfiket lära känna mig. Och vänja mig vid mig.
Jag var inte medveten om att man kunde korrigera såpass rekorderliga synfel med laser. Själv hade jag ungefär halva ditt synfel och bytte därför linser. Vid undersökningen innan linsbytet meddelade optikern att min hornhinna ändå inte hade medgett lasring fastän den var normaltjock.
SvaraRaderaJag kommer ihåg halleluja-stämningen när väl bedövningen släppt och pupillrarna inte längre såg ut som på gänget runt Stureplan. Jag var också närsynt men istället blev allting större efter linsbytet. Det är helt fantaststiskt att kunna se klockradion på natten utan att fumla med sänglampa och glasögon.
Galet! Det första jag gör när jag vaknar är fortfarande att treva efter brillorna, och på kvällen tror jag att jag ska lägga boken, släcka - och ta av mig glasögonen. Det känns som magi, Argus! Och det tyckte nog kirurgen också, han var rätt mallig på återbesöket!
Radera