Jimmie Åkesson är ett politiskt geni.

Igår såg vi en märklig intervju i Agenda med den person som tror sig bli Ms nya partiledare. Ulf Kristersson låg i värsta Usain Bolt-i startblocken, kroppen spänd som en båge, överkroppen i en underligt vädjande/halvaggressiv framåtlutande position, och benen stelt slingrande sig runt stolsbenen. 

Om det vore en anställningsintervju, så gick han inte vidare. Ingen kan få en tjänst genom att erbjuda allt till alla, och att vara alla - mest Annie Lööf - till lags. 

Det var depraverande att se,; en man som förlorat i hela sitt liv, och som nu är beredd att sänka sig lägre än lägst för att äntligen - en enda gång - få vinna. 

Det var inte Kristerssons kväll. Det var inte tomten Shekarabis kväll. Det var definitivt inte Kim Jong Un-kramaren Margots Wallströms kväll. 

Det var Jimmie Åkessons kväll.

Han ägde SVT hela söndagskvällen. Lugn, informativ, trygg, säker, tydlig, saklig, klok, rak - en statsman och ledare. Han sammanfattade svensk politiks enorma dilemma, vilket råkar sammanfalla med Ulf Kristerssons och Ms, såhär: 

- "Ulf Kristersson måste välja vilket ben han ska stå på, det liberala eller det konservativa. Han kan inte stå på båda." 

Schackmatt. 

Att både står för "riv alla murar" och lag och ordning, kunde inte Kinberg Batra, och det kan inte Kristersson. Inte alliansen. Inte Sverige heller, det har vi dessvärre redan konstaterat.