Om denna journalist vet jag intet.

Men denna krönika nailade hon mitt-i-plytet, så himla, himla rätt: 
Karin Pihl: Det svenska politiska systemet verkar alltid vara i behov av något slags projekt.
Sedan förlusten av Finland 1809 har Sverige kompenserat sitt dåliga självförtroende genom att kalla sig moralisk stormakt och föregångsland.

Ta 1930-talet. Alva och Gunnar Myrdal skrev 1934 debattboken ”Kris i befolkningsfrågan”. De socialdemokratiska författarna var rädda för befolkningens dåliga hygien. Myrdals fruktade att ”den svenska folkstammen” skulle dö ut och ansåg att ”livsodugliga individer” skulle steriliseras.
En sorts socialdemokratisk light-fascism, alltså.
Idéerna fick stort genomslag i folkhemsbygget.

Eller ta mjuk-socialismen. Under det tidiga 1980-talet nådde Sverige peak socialism med skyhöga skatter och förslag om löntagarfonder.
Men även det projektet dog eftersom välfärdsstaten nästan jäste ihjäl sig.

På 1990-talet var det i stället avregleringar som gällde.
Skolan, järnvägen, taximarknaden – allt är numera mer eller mindre privatiserat.
Valfriheten blev överideologi.
Sverige är det land i världen där konkurrensutsättningen har gått som snabbast på många områden.

På senare tid har det varit genus och miljömedvetenhet för den som vill hänga med.
Statliga museer ska bli intersektionellt medvetna.
En jämställdhetsmyndighet ska inrättas.

Det är inte bara politiken som anammat normkritik och eko. Matvarubutiker och klädkedjor har också hakat på.Konsumentministern har sagt att Sverige ska bli en ”fairtrade nation” och vi för en feministisk utrikespolitik.

Alla dessa samhällsritningar påverkar landet, både till det positiva och till det negativa. Men trender kommer och går. Därför är det bra att ha en ödmjuk inställning till den egna övertygelsen.
Dessutom är det inte en fördel att vara först hela tiden.
Ibland kan det vara bra att släppa övermodet för att i stället lära av andra länders misstag och framgångar innan man genomför reformer.

Det är inte optimalt att nästan avskaffa försvaret för att sedan tvingas rusta upp igen, eller anpassa skolpolitiken efter den senaste trendideologin.
Om toleransen för de som inte är med på tåget är låg riskerar det politiska samtalet att missa vettiga invändningar. Dessutom blir det tråkigare.

Just därför vore det bra om landet lärde sig att hålla mer än en tanke i huvudet åt gången.

Här har vi få revolutionärer som vill riva hela huset och bygga ett nytt.
Inte heller kan vi laga det som är fel och sedan nöja oss.
Allt ska renoveras om och om igen.