När den monumentala självgodheten blir landets kvarnsten.

Dagens bästa från min FB:

SENTIMENTAL SMET: Ett av de vämjeliga flockbeteenden som kännetecknar Sverige i dag är den ritualiserade sentimentaliteten. Det där känslosvallet som inte har något att göra med att man verkligen förstår en annan människas sorg eller lidande – det där känslosvallet som istället är till för att visa vilken empatisk, god, inkännande, medkännande och fin människa man själv är.Alla dessa tända ljus, handskrivna lappar, symboler på Facebook – de är inte till för att meddela oss något annat än att man själv sörjer på rätt sätt och sörjer rätt sak.

… och så alla dessa skrivkulier som i kolumner och artiklar … och numera till och med på ledarsidor ska berätta för oss hur morden i Trollhättan berört dem … man släpar gärna in sina egna barn i sammanhanget som Orrenius i dag i DN så man kan framstå som lite själsfin genom att kunna uttrycka sin egen oro. För att inte tala om de kretiner som publicerar varianter på ” … vi är alla offer för Anton Lundin Pettersson …”Men … nej, vi är inte i någon begriplig mening av ordet ”offer”.

Själv finner jag alla dessa ord och handlingar som används för att visa att man ”förstår” hur de anhöriga till offren i Trollhättan känner det och hur mycket man sörjer offren som i verklig mening kränkande gentemot dem som drabbats.

Förr i tiden fanns det noggranna ritualer när människor förlorat någon när och kär – oavsett hur det gått till. Men dessa ritualer utgick från att vi ”andra” inte i verklig mening kunde förstå. Men man uttryckte sitt deltagande och markerade att man fanns där om det var något man kunde vara praktiskt behjälplig med – det underliggande budskapet var: vi kan aldrig riktigt förstå det som drabbat dig, känna på samma sätt, i verklig mening dela din sorg. Men vi finns där för att avlasta dig från vardagens elände – säg bara till vad du behöver. Kalla och vi kommer.

Man finns där för den som sörjer. Det man förstår är att man aldrig i verklig mening kan inse vidden av sin medmänniskas förlust. Man försöker inte jämställa sina känslor med den som drabbats. Det är dock det senare vi ser i gammelmedia och sociala media i dag.Men i dag finns uppenbarligen de som sörjer till för alla andra – så alla dessa andra kan fylla det offentliga ”samtalet” med verbala kramdjur.